Tillåt dig att vissna en aning

IMAG1863Att räfsa löv en höstdag är något av det mest rogivande man kan göra. Du gör det i ditt tempo, det blir en viss rytm. Ljudet av frasande löv möter räfsans raspande mot gräset, och resultatet syns direkt, på fläcken du just svept över.

När jag gick där med min räfsa i trädgården häromdagen så tänkte jag på årstidens växlingar. Hösten är en så vilsam tid. Eller borde vara. Naturen stänger ner så sakteliga. Löv för löv drar trädet tillbaka sitt liv men inte utan att först visa oss all den färgprakt som det har boende inuti sig. Först efter ett crescendo av sprakande färger är trädet redo och släpper ifrån sig sina löv, ett efter ett. Allt går till vila. I flera långa månader.

Hösten är en naturlig tid för eftertanke. Kanske är det därför så många människor har svårt för den? För att det är nu vi ska reflektera, möta oss själva, ompröva? Vi kan inte längre gömma oss bakom vårens och sommarens alla aktiviteter, och vinterns kyla har ännu inte fått oss att fokusera på vintersport, varm choklad och julfirande. Hösten bara är… tom. Kanske är det här det blir obekvämt? I mörkret, med oss själva.

Kanske löser vi det också på ett civiliserat sätt, vi har ju faktiskt uppfunnit det elektriska ljuset. På arbetsplatserna lägger vi in en högre växel än vanligt. Året ska summeras, slutsatser ska dras, nya budgeter ska läggas och godkännas. Butikerna hjälper oss att överkomma det stora, tunga, mörka höstgapet genom att plocka fram julpyntet redan i mitten av oktober. Med monster, pumpor, häxor och godis skrämmer vi oss bort från djupet. Vi håller oss sysselsatta, press och stress hålls på en konstant nivå. Vi slipper känna efter, allt är bra. Eller?

Någonstans där inom oss är det någonting som ropar. Någonting som säger, ”Men jag då? När ska du lyssna på mig, på det jag har att säga?”. Till en början är rösten ganska tyst men volymen skruvas upp allteftersom du springer mellan varuhus, maskeradkläder och jobbmöten. Tillvaron börjar kännas ytlig, konstig, fylld av icke-mening, seg och tärande.

Jag tror att vi måste få tid för oss själva nu, tid för eftertanke, tid för lugn. Hösten är den tid då vi ska komma ikapp oss själva, våga landa, våga känna efter. I flera långa månader. Inte ett par timmar på spa, inte en kvart i bastun eller ens en helg på slott. Inte för att dessa micropauser är fel på något sätt utan för att vi behöver mer. Vi behöver ett par månader, precis som naturen. Den natur som vi är en del av. Visst ska vi arbeta, visst ska vi vara aktiva, men om vi gör det med utgångspunkten att vi likt träden ska dra oss tillbaka, släppa lite löv, tillåta oss att falna, då blir kanske tempot ett annat, kraven mindre. Det är ok att vara lite grå, ok att vara lite trött, ok att vara lite fundersam. Vem vet, om du tillåter dig det så kanske du möter Dig därinne, Du som ska spira i vår, Du som ska blomstra i sommar.

2 thoughts on “Tillåt dig att vissna en aning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *