Till egot

Jag har haft en period av tveksamhet. En period av ifrågasättande, omprövning, tvivel om man så vill. En period där jag inte vetat vad som är min egen sanna röst och vad som är egots förvillande men intelligenta tirader. För mig är detta frustrerande perioder, tider då jag inte kommer framåt, inte förmår att ta de nödvändiga stegen eftersom jag plötsligt inte är riktigt säker på att de tar mig dit jag vill. Jag tvingas stanna upp. För en otålig själ är det en prövning, varje gång.

Men jag har lärt mig. Efter alla år har jag insett vikten av dessa perioder, förstått vad de egentligen står för. Att stanna upp, hejda sig i steget och fråga sig själv ”Är jag på rätt väg?” är en gåva, om än en ganska krävande sådan. Det är så mycket lättare att bara köra på, fortsätta den väg man slagit in på, fullfölja. Men när plötsligt två olika röster börjar hävda sin rätt att staka ut vägen, då blir det ett himla tjafsande i kroppen. Kakafonin gör det svårt att få arbetsro, de olika buden distraherar och min energi splittras och klingar av. Jag har stött på ett motstånd och detta motstånd måste jag lyssna på. Jag vet det, jag måste lyssna hur gärna jag än skulle vilja slå dövörat till, för den där rösten, eller rösterna, har alltid något viktigt att säga.

Det händer att oredan enbart tjänar som avstämning. Är du säker, frågar rösterna. Är du fortfarande säker på att det är dit du vill och att det här är bästa vägen dit? Ibland är svaret ja, på båda frågorna. Jag kan andas ut, fortsätta min väg fram i tillförsikt. Men ofta, eller snarare oftast, brukar den där lilla rösten förmedla något annat. Den brukar ge mig en hint som säger att jag nog faktiskt INTE är på helt rätt spår. Och den insikten…ja den är SÅ vanvettigt jobbig. Först tappar jag fart, sedan tappar jag fokus, och så börjar grävandet igen. Grävandet inåt, vad vill jag nu då, EGENTLIGEN?

Den här gången handlade det för min del inte så mycket om att byta spår, utan snarare om att faktiskt hålla fast vid det jag bestämt mig för. Nya tankar har så sakteliga smugit sig in, börjat påkalla uppmärksamhet och krävt att få bli förverkligade. De också. Utifall att. För säkerhets skull. Jag hade låtit egots röst växa sig lite för stor, börjat jobba med andra tankar, andra planer. Också. Jag höll med andra ord på att förlora mitt fokus, och det har jag inte råd med. Jag har aldrig varit en människa med jättemycket energi, särskilt inte nu med en höft som strejkar och skapar en annan sorts oreda i min praktiska vardag. Så jag måste fokusera. Jag måste lägga all den kraft jag har på just det jag vill, inte låta den spilla över på annat, inte gå omvägar, inte bygga för många säkerhetsanordningar som i sin tur tar av min energi. Jag måste helt enkelt gå rakt på mål, inse att snygga dribblingar är egots behov och verk, inte mina.

Det tog några veckor att bringa reda i kakafonin, att bli klar över vilken röst som var vilken. Jag tog mig den tiden, för eftertanke, jag vet hur väl det behövs. Nu börjar det sakta landa, jag landar. Mjukt denna gång. De distraherande tankarna är synade i sömmarna, egots behov av trygghet, säkerhet, färdiga planer och bekräftelser har ännu en gång smulats sönder. Nu kan jag fortsätta, fokuserat.

Och till dig lilla ego vill jag bara säga detta: Gå och lek någon annanstans, seså, iväg med dig, du har stört mig länge nog. Fixa min höft istället om du nu prompt måste ha något att sysselsätta dig med. Men lämna mig i fred nu, jag har ett jobb att göra, ett liv att leva. Du får gärna följa med och fortsätta göra ditt jobb, men du bestämmer inte vart vi ska, det gör jag. Punkt.

4 thoughts on “Till egot

  1. Tyckte om den här texten (som så många andra av dina). Och jag slås av fascinationen av att det inte verkar vara målet ditt som du ifrågasätter, utan snarare att vägen dit blir ifrågasatt. Intressant. Vilken stark medvetenhet du har om vad ditt mål är. Inga tvivel där, inte. Glad, och intressant, att få ta del av. Tack.

    • Tack Ulrika! Nej målet blir inte ifrågasatt, inte nu längre. Det är så djupt förankrat i mig att jag vetat det sedan barnsben…jag g(l)ömde bara bort det några decennier eller så. 😉 Idag är det vägen, stegen som ibland omprövas, som för att säkerställa att jag minns målet och inte hamnar på avvägar. ❤

  2. Jag har vid de senaste veckornas inlägg fascinerats av hur träffsäker du är i ditt skrivande….eller är det bara för att du lyssnar inåt? Flera av de senaste inläggen har träffat mig helt rätt, precis just nu….bekräftat, stöttat, fått mig att tänka till, känna efter…vänt lite upp och ner….ja helt enkelt precis passat in i den fas jag är nu, satt ord på mina tankar….jag gör precis just nu det du skriver här, känner, omvärderar, lyssnar inåt….vad vill jag, vart ska jag, vad ger och tar energi? Men allt är positivt, känslan är trygghet o balans….saker kommer till mig…men vad ska jag välja, välja så det blir bra för mig och min kropp…..TACK!

    • Åh så glad jag blir! Ingenting gör mig så glad som när mina texter berör och mina ord träffar rätt. När det som sker i mig är synkront med det som sker också i dig, visst är det härligt! Vila i det som är, skynda inte på, låt svaren komma. Tack! ❤

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *