Tankar om arbete

KugghjulFöretagen går med miljardvinster men framtidens miljarder måste säkerställas. Då krävs omställning, svåra beslut. Människor friställs, varslas, sägs upp. Sorg. Panik. Krav på åtgärder. Människorna måste hjälpas vidare, vidare in i nya arbeten, nya sysselsättningar. Snarast.

Jag ser de utkablade nyheterna, läser de svarta tabloiderna. Mörker över landet. Svek. Och på min kammare sitter jag och funderar. Funderar på hur det är möjligt.

Hur det är möjligt att vi inrättat vår värld på ett sådant sätt att arbetet ger oss vårt egenvärde. Utan lönearbete är du ingen. Utan lönerarbete bidrar du inte. Utan lönearbete står du utanför. För visst är det det som sägs, bakom orden?

Står utanför vad, undrar jag? Vilken gemenskap är det som eftersträvas så desperat? Vilken gemenskap har de lönearbetande som är så värdegrundande att de flesta offrar vad som helst för att få vara en del av den? Offrar hälsan, livsglädjen, familjen, vännerna, sömnen, orken. En gemenskap som utesluter alla sjukskrivna, alla arbetslösa, alla barn, alla äldre, alla studerande och många kulturarbetare och andra som inte kan leva spå sin gärning – en väldigt stor del av befolkningen faktiskt. Dessa är ju också sysselsatta på olika sätt, i studier, i föreningsliv, passar barnbarn, reser, hjälper, lever sina liv kort och gott. Ändå bidrar de inte. Räknas liksom inte. Eller känner sig inte medräknade.

Visst finns det en ekonomisk aspekt av det hela, självklart, men jag tror inte att det rymmer mer en än liten del av helheten. Många lönearbetande människor hävdar bestämt att om de bara vann den eller de miljonerna så skulle de inte arbeta en dag till. Ändå gör de flesta miljonärer det, fortsätter att arbeta. Och de som står utanför och vill in, in i arbetet, de vill in av flera skäl än bara de ekonomiska. De vill höra till, säger de. Höra till de produktiva, de som bidrar, de som inte parasiterar och ligger andra till last.

Jag förstår. Och jag förstår inte. Det är någonting i ekvationen som inte stämmer.

Vi uppfinner den ena maskinen och tekniska lösningen efter den andra. Teknikutvecklingens framfart är total, allt till människors gagn. Tekniken underlättar våra liv på alla de sätt. Tekniken lyfter, plockar, kommunicerar, förflyttar, sammanfogar och tar isär. Allt för att vi ska slippa.

Samtidigt blir världens befolkning allt större med konsekvensen att allt fler ska slåss om allt färre (löne)arbeten.

Samtidigt har världen olösta frågor av största dignitet, för mänskligheten akuta frågor, som skulle kunna sysselsätta varenda människa och åberopa all kreativitet och uppfinningsrikedom i sin strävan efter lösning.

Samtidigt fortsätter vi att definiera själva människans värde utifrån ersättning mot nedlagt arbete i timmar räknat. Ett arbete som definieras av att någon är villig att betala för det. En sysselsättning som ingen vill betala (tillräckligt mycket) för anses inte vara ett arbete.

Så – vad exakt är det meningen att alla människor ska göra? Vilka ska anses arbeta och vilka ska nekas arbete? Hur går detta ihop? Svar: det gör det inte.

Någon gång, någonstans, måste vi börja omdefiniera. Vi måste våga ifrågasätta och syna den ekonomiska grundmodell som säger att människans värde grundas i hennes förmåga att arbeta x antal timmar. X antal timmar som avlönas av någon med pengar att betala. Att hennes bidrag till samhället, till omvärlden, till det gemensamma avgörs av hennes arbetsförmåga. En förmåga som avgörs av ”marknaden”, ”konsumenterna” eller andra svårgripbara så kallade aktörer. Hur kan vi inte se det galna i resonemanget?

Jag kan inte låta bli att fundera på hur mycket mänsklig kraft vi låser fast, låser in, med dessa våra värdergrunder, definitioner och system. Jag funderar på hur mycket otillfredsställelsen och den ekonomiska otryggheten begränsar mänsklighetens fortsatta utveckling.

Tänk om alla kände att de bidrog, på sitt sätt, oavsett sysselsättning, oavsett formen för sysselsättningen. Tänk om alla fick ägna sig åt sina hjärtefrågor, sina stora intressen, utveckla sina bästa förmågor. I trygghet. I samhörighet. I delaktighet. Hur skulle världen se ut då? Vilka problem skulle vi lösa? Vilken kreativitet skulle vi släppa fri? Vilka resurser skulle frigöras, växa?

Världen saknar inte pengar. Världen saknar inte resurser. Problemet är att vi bara använder en bråkdel av dem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *