Tacksam

TacksamNu är jag här igen, i tacksamheten. Jag vet att jag skrivit om det förut, jag vet att jag ibland påminner och kanske till och med tjatar om vissa saker. Men det beror helt enkelt på att vissa saker är viktigare än andra, oändligt viktiga. Och att jag själv blir påmind.

Igår var en sådan dag, en påminnelsens dag. En påminnelse som väckte en sorg och samtidigt en oändlig tacksamhet i mig. Igår var det Mors dag. En dag som för mig, fortfarande, efter åtta år, väcker en sorg. För åtta år sedan dog min mamma. Åtta år, det är så länge sedan, ändå så nära. Tiden är ett underligt påfund i sammanhanget, den saknar liksom helt värde när det handlar om minnen. Jag saknar fortfarande min mamma, oändligt mycket vissa dagar, särskilt igår. Den obligatoriska stora blomman i ampel som hon alltid fick, varje Mors dag, jag saknar att inte kunna köpa den till henne.

Men mitt i nedstämdheten, mitt i saknaden, blir jag också påmind. Jag blir påmind om att leva. Leva varje dag som om det vore den sista. Det kan faktiskt vara den sista, man vet aldrig. Min mammas sista dag kom alldeles för tidigt, hon var inte färdiglevd, hon ville mer. Det vill jag också.

Min mammas död är för mig en påminnelse om livet. Detta största var det sista hon gav mig. För denna påminnelse är jag evigt tacksam, för påminnelsen om livets egenvärde. Utan livet finns inget att uppleva. Utan livet finns ingen utveckling, inga nya erfarenheter, inga njutningar och inga rädslor att besegra. Jag är tacksam för att jag lever, att det finns ett här och nu för mig att njuta av och leva i. Att jag har allt jag har, att jag är allt jag är och kan bli att jag vill bli. Här och nu. I livet.

Jag är så tacksam över att jag har en mor att minnas. Jag är så tacksam för att mina barn har en mor att fira mors dag tillsammans med. Jag är så tacksam för att jag känner värdet, å bådas våra vägnar. Ja, jag är tacksam över själva tacksamheten jag känner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *