Tacksam…eller inte

I min förra text skrev jag om vikten av att lita på sin inre vägledning och också om ordens betydelse. Ett ord och begrepp som jag inte omedelbart kan svälja eller svänga mig med i dessa sammanhang är ordet Tacksamhet. Nu kanske du satte i halsen, tacksamhet som är så självklart? Jo, jag använder också ordet då och då, men jag försöker att inte ”slarva” med det.

Ordet tacksamhet är för mig ett jätteviktigt ord, men ett ord med flera bottnar. Nu talar jag inte om det enkla tacket när du får pengar och kvitto tillbaka av kassören i affären, det är ren och skär hövlighet i vår kultur. Nej, jag talar om känslan av tacksamhet, den där som vi försöker träna oss i, som vi kämpar med och påminner oss om. Bara det faktum att vi måste träna oss i det hissar en varningsflagg hos mig… Den där tacksamheten som går så lätt att hitta vissa dagar men som är precis som bortblåst andra dagar. Vad är det egentligen vi är tacksamma för och är vi tacksamma ”på riktigt”?

Jag talar om den där träningen vi kämpar med. Den som säger att vi ska känna tacksamhet för ett par trasiga skor eftersom de är bättre än inga skor alls… Eller för ett par nya, fina, hela skor för den delen. Jag har alltid värjt mig mot det där, mot tacksamhetens lov, att vi ska träna oss i den. Men jag har inte alltid vetat varför jag haft ett motstånd mot det, bara ATT jag haft det. Ibland har jag till och med haft dåligt samvete för att jag inte klarat av att känna tacksamhet för allt det fina jag har runt omkring mig och i mitt liv. Så tokigt…och så fel. Nu vet jag bättre, nu vet jag varför jag känt sådär.

Ärligt talat, när du säger att du är tacksam för de trasiga skorna, är du verkligen det? Den tacksamheten är i sanningens namn svår att känna, eller hur? När du säger att du är tacksam för de nya, fina, hela skorna, känner du verkligen genuin tacksamhet i hjärtat då? För mig är det lika svårt att känna tacksamhet för vilket som, hela eller trasiga skor. Egot har i och för sig lättare att inbilla sig att det känner tacksamhet för de hela skorna, men för mig, i mitt hjärta, är det lika svårt. Att känna tacksamhet för yttre ting är för mig…varken lätt eller rätt. Tacksamhet för det som ligger utanför mig själv blir väldigt kortlivad eftersom den ofta är egots variant av tacksamhet, inte hjärtats tacksamhet.

”Tacksamheten” så som vi generellt talar om den, är lurig. Den har dessutom en andra eller tredje botten som halvt omedvetet förmedlar att ödet, inte jag själv, haft en finger med i spelet när jag fick det jag fick. När jag är tacksam för yttre ting känner jag ett litet sting av något därinne som säger att det jag får hänger samman med det jag förtjänar eller inte förtjänar, det jag förväntat mig eller inte förväntat mig. Kan du se hur jag menar? Att tacksamheten för yttre ting påverkas av vad jag förtjänar eller förväntar mig? Fundera gärna på det där en stund och kommentera gärna, jag skulle uppskatta att höra hur du ser på och känner inför det.

För mig rimmar denna variant av tacksamhet dåligt med min uppfattning att jag alltid skapar min egen verklighet, därför känner jag också ett motstånd i att prata om och upprepa ord som tacksamhet för yttre ting. Jag ÄR helt enkelt inte tacksam, känner inte tacksamhet, för något som ligger utanför mig själv. Med risk för att låta som den största fullblodsegoist (för den som inte alls förstår vad jag pratar om) så känner jag däremot den största tacksamhet för livet och för mig själv. Jag säger inte att det ÄR så här, men detta är min sanning och jag vill dela den med dig.

Jag är innerligt tacksam över den lagbundenhet med vilken världen skapas och att jag själv inser min roll i det hela. Jag är tacksam för att jag inser den kraft och förmåga som vi alla besitter, jag är tacksam för att jag minns den grunden. Och jag tar tacksamt emot allt i min verklighet, eftersom min verklighet är det yttersta kvittot på min skapelse. Allt som kommer till mig är jag tacksam för, ALLT, bra som dåligt, eftersom det så tydligt visar mig vad jag skapat och därmed ger mig vägledning framåt.

Det är alltså själva kvittot på skapandet jag är tacksam för, inte de yttre tingen i sig själva. Jag är inte tacksam för ett par skor, varken trasiga eller hela. Jag är däremot oändligt tacksam över själva speglingen som skorna ger mig, oavsett status på skorna. Det faktum att jag så tydligt får bevisat för mig att jag skapat ett par trasiga skor istället för ett par hela, ger mig all möjlighet att ändra min skapelse genom att ändra på mig själv. Speglingen ger mig möjligheten att ändra mitt tankesätt, justera, hela och skapa från en annan punkt framöver. För detta är jag innerligt tacksam, för lagbundenheten och insikten om att ansvaret är mitt.

Jag vet att detta synsätt är främmande för många, kanske till och med svårt att greppa. Jag vet hur mycket enklare det är att falla ner i tron på världens rättvisa och orättvisa, egots uppfattning om vad jag förtjänar och inte förtjänar. Men detta är min övertygelse, och i den övertygelsen vilar hela min kraft och möjlighet. Förstår du hur jag menar? Kan du känna igen dig i något av mitt resonemang? Kommentera gärna.

I nästa inlägg tänker jag dela med mig av vilka ord jag använder istället för tacksamhet och hur det påverkar skapandet av min verklighet.

2 thoughts on “Tacksam…eller inte

  1. Jag håller med dig, materiell tackamhet är kopplat till egot och inte till hjärtat. Jag kan vara glad för ett par skor, trasiga eller nya, men inte tacksam. Jag är tacksam för det livet ger mig i form av utveckling och relationer, och det är kopplat till lycka för mig. Kram

    • Tack för din kommentar Anneli, jag är glad att du förstår hur jag menar. ❤ Det är inte alltid lätt att förklara hur man tänker och känner i (någotsånär) korta ordalag. 😊

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *