Ta emot

Att inte jobba emot, utan ta emot. Denna lilla mening är något jag arbetar med varje dag. I mig själv, med mig själv. Jag har kommit en bit på väg, jag vet det, men jag är också människa, jag faller. Jag glömmer, jag faller, jag tar upp kampen. Denna kamp som är så djupt rotad i vårt kollektiva medvetande, så hårt fastbunden vid de stolpar som vi ser som vår verklighet. Vi tror att vi måste kämpa för att komma någonstans, kämpa emot, slita, släpa. Det är som att vi nästan söker motståndet i tron att det i sig självt är bevis på den rätta vägen fram. Inget kunde vara mer fel.

Livet kommer emot mig, vare sig jag rör mig eller inte. Världen skapas genom mig, vare sig jag är medveten om det eller inte. Det är genom att ta emot livet som det kommer, som jag enklast lever det. Det är genom att ge upp mitt inre motstånd som livet där ute blir enkelt. Det är genom att inte ha förväntningar, genom att befinna mig i ett neutralt, mottagande läge, som lyckan ler mot mig. Det är mitt motstånd, mina förväntningar, som skapar friktion, som håller mig borta från överflödet och lyckan. Jag VET detta. Men jag glömmer.

Hur tacksam blir jag då inte för påminnelserna! Igår var en sådan dag, en påminnelsens dag, i det lilla. En påminnelse genom materien. Min lilla kamera, min ett år gamla reskamrat, har blivit hårt ansatt på Skagens sanddyner. Sand har smugit sig in och förstört slutaren, inga mer foton. Jag blev faktiskt genuint ledsen. Dels för pengarna så klart, men framförallt för att jag äntligen lyckats begripa mig på den lilla manicken! Jag och teknik är inte alltid så goda vänner nämligen. Men ett år av vänskapligt trälande hade faktiskt börjat framkalla en jättefin relation, mellan kameran och mig. Och nu, kaputt, skulle kosta nästan lika mycket att laga som att köpa ny.

Instinktivt kopplades motståndet i mig på. Otur, orättvisa, hopplöshet, saknar pengar, vill inte… Allt detta motstånd. Tack och lov är jag lite klok ändå, lite vaksam på mig själv. Efter att ha grötat runt i besvikelsen en stund och pratat av mig med (läs beklagat mig för) goda vänner och familj tog jag sedan mig själv åt sidan. Fem minuter, mer behövdes inte. Jag insåg vilket motstånd jag höll på att bygga upp, motståndet mot en lösning. Det som hänt i den yttre materien skapade plötsligt en motsvarande verklighet inom mig, en verklighet av begränsning, så dumt.

Så jag tog några djupa andetag, tog tag i mina energier, förändrade dem från negativa till positiva, från problemfokuserade till lösningsorienterade, från kamp till mottagande. Först därifrån, med energierna på plats, lät jag hjärnan skrida till verket. Tio minuter senare meddelade mitt försäkringsbolag att de står för hela reparationskostnaden. Och upplyste mig dessutom om att jag slapp självrisken.

Jag blir lika fascinerad varje gång. Hur enkelt det blir när motståndet är borta.  Hur fort det går. Hur välvilliga människor är. Och jag är SÅ tacksam över dessa små påminnelser om hur världen och verkligheten skapas, påminnelser i det lilla som gäller även i det stora. Tacksam.

PS. Och nu när jag ska publicera denna text inser jag att detta är inlägg nummer 444 på bloggen! Den numerologiskt intresserade förstår humorn. 😊

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *