Svek

BefrielseHon är rustad till tänderna. Arg, besviken, sviken. Hon har gått igenom allt, förberett i minsta detalj vad hon ska säga. Hur hon ska argumentera, mala ner, smula sönder hans försvar. Aldrig, aldrig att hon tänker finna sig i en sådan här behandling. Hon känner ilskan välla upp i bröstet, för vilken gång i ordningen vill hon inte veta.

Hon börjar få bråttom, stampar otåligt med fötterna, låtsas slå bort snön från sulorna. Det har gått en månad sedan de sågs. Nu ska de träffas, inte på det gemensamma stamfiket, utan på en anonym kaffebar, på ”neutral mark” som han uttryckte det. Nu är hon sen, klart att bussen är sen just idag. Äh, han kan vänta. Så många gånger som hon väntat på honom, undrat, otåligt, oroligt. Helt bortkastat. Han svek. Svek allt. Allt de byggt upp. Allt hade han raserat, kastat bort, utan värde. Men han skulle få se på värde, hon skulle visa honom vad som är värdefullt.

Den numera så välbekanta känslomässiga berg- och dalbanefärden gör ännu en loop. Hon suckar djupt. Bussen glider in till trottoaren, till och med dörrarnas långsamma pysande frestar hennes tålamod.

Femton minuter senare kliver hon av bussen, går de få stegen men stannar upp utanför glasdörren. Hon ser honom inte. Klart som fan att han också är sen, senare än hon. Hon ska vänta på honom, igen! Aldrig i livet. Hon vänder resolut, håller på att krocka med kvinnan på väg in, hör det sura muttrandet bakom sig. Hon bryr sig inte, inte ett dugg. Ilskan pumpar, förnedringen. Snabba steg runt kvarteret, ett kvarter till, bäst att ta ett till. En halvtimme senare sneglar hon från andra sidan gatan. Jodå, nu sitter han där, tittar på klockan, bekymmersrynkan mellan ögonbrynen. Då så.

Hon sneddar över gatan, tar att djupt andetag, sträcker på sig, nollställer ansiktet och kliver in.

Han reser på sig, så onödigt.

– Vill du ha något, frågar han med en menande nick bort mot disken. Jag tog en kaffe medan jag väntade.

– Väntade…? Hon fnyser till. Synd att du fick vänta så… länge. Men nej, det är bra för mig, jag tog en kopp innan jag åkte.

Kallprat, detta vidriga kallprat. Kom till saken, fram med det nu. Hon tar sats, men hinner inte, han förekommer.

– Jag förstår att du är besviken. Jag svek dig, oss, allt vi trott på, jobbat för, levt för. Jag vet att det var fel, jag vet att…han stammar. Jag kunde inte, förmådde inte… När förslaget kom upp så…

Hon lyssnar inte. Hon är inte intresserad. Hon studerar honom där han krampaktigt svamlar vidare. Sporadiska ord tränger in i hennes medvetande. Vet inte, kan inte, hur ska vi, vad kan jag… Hon ser på honom. Minns alla förhoppningar, gemenskapen, delaktigheten.  Hon håller hårt om väskan, väskan med hennes liv, självbevarelsen, försvaret mot självföraktet. Vad sa han nu? Han ser frågande på henne, förväntar sig någon form av svar. Hon skakar på huvudet. Han suckar. Den där irriterande offersucken! Självömkan, bedjande, fy fan vad hon hatar det.

Han fortsätter mala. Hon vänder bort huvudet, tittar ut genom fönstret, ser ingenting, möts bara av sin egen spegelbild. Och hans. Så gammal hon ser ut. Hon måste ha åldrats flera år senaste månaden. Och han… så liten han ser ut. Hänger med axlarna, hänger med huvudet, ser ut att ha tappat både vikt och muskler. Hon studerar dem bägge två i fönstrets smutsiga spegel. Människospillror, tänker hon. Öar utkastade i en ocean större än de kan mäkta med. Känslor som rasar, river, river sår i henne, sår i honom.

Någonting rör sig inuti henne, något obekant. Handen släpper närmast ofrivilligt taget om väskan. Hon vänder tillbaka blicken, ser på honom utan spegelns utsuddande filter. Ser på honom, inte igen, utan på nytt. Liten, liten är han. Och rädd. För henne. Han är rädd, för henne. Rädd. För henne.

Hennes kropp, någonting händer. Som om kroppen inte är hennes, en känsla helt ny. En öppen dörr, en väg ut, eller in. Som en spänning som släpper, men inte i musklerna utan inuti. Något som rinner av henne. Som små rännilar längs hela insidan av kroppen, på hudens insida. Alla ljud nertonade, pulsen lugn. Hon är lugn. Helt lugn. Hon känner inte igen, men hon vet. Vet att hon nu fått den största gåvan.

En annan Hon avbryter honom. En ny version av Henne ler försiktigt mot honom. Hon hör den nya kvinnan, den nya kvinnan med den nya rösten. Hon hör henne säga

– Jag förlåter dig.

3 thoughts on “Svek

  1. Mäktigt, fantastisk, starkt och gripande… Ryser över hela kroppen! Man vaknar till och tänker…. Allt löser sig på ett eller annat sätt! Vad det än blir, vad det än är, oavsett i vilket sammanhang vi sätter in dina ord! Tack min vän!

    • Tack Maud ❤ Att kunna förlåta, på allvar, på riktigt kunna förlåta, det är en välsignelse. Det är den egna kroppen som släpper taget, som blir hel… Och allt är löst i ett ögonblick. En mäktig upplevelse som inte alla får uppleva.

  2. Oj – VI är spännande som en thriller, och med samma snabba omvälvande känslosvängningar av thrillerliknande insikter…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *