Sunt förnuft

FörståJaha, då var det dags igen. Dags att göra upp med ett ord, eller kanske snarare ett begrepp. Sunt förnuft, ett ord som jag ofta använt och som jag tyckt har stått för något vettigt. Ända tills jag började tänka. Tänka är knepigt. Börjar man tänka måste man också ompröva. Jobbigt.

Tycker du som jag att sunt förnuft, eller kanske enbart förnuft, har en positiv klang? Jag tycker att det vilar något jordnära, något självklart och förankrat över Förnuftet, något man kan vädja till, ställa sitt hopp till. Det var tills jag började fundera över vad förnuft egentligen är och insåg att jag inte hade den blekaste aning.

Jag har omedvetet tänkt att förnuft har med inre vägledning att göra, den där inre kompassen som visar vart just jag ska gå, vilken som är min väg i livet, vad som är rätt eller fel. Men min väg kan ju omöjligen upphöjas till generell sanning och vara också din och alla andras väg. Så som vi betraktar förnuftet. Förnuftet hänvisar vi ju till som någon sorts generell sanning, eller hur? Då kan ju inte inre vägledning och förnuft gå hand i hand. Faktum är att de förmodligen inte har ett endaste dugg med varandra att göra, kanske till och med är varandras motsats.

Var och när uppstår förnuftet? Är vi födda med förnuft? Knappast, barn kan ju vara högst oförnuftiga, eller hur? Alltså är förnuftet något förvärvat, något inlärt. En åsikt vi kallar för sann, som vi ”vet” är sann, baserad på inlärd kunskap, erfarenheter, sociala mönster och kulturella sammanhang… Mot den bakgrunden, vad är förnuftet värt som sanningsbägare? Vi kan slänga det sunda förnuftet i ansiktet på varandra men vad är det egentligen vi slänger? Ja, inte är det någon självklart sanning i alla fall. Ditt förnuft behöver inte alls vara mitt förnuft.

Är förnuftet kanske bara en enda radda av begränsande tankar, förutfattade meningar och fördomar?! Detta förnuft som vi höjer till skyarna och lutar oss emot när vi utmanas i våra uppfattningar. Ett kulturellt, inlärt mönster, en åsikt som vilken annan, med den enda skillnaden att vi inte vet hur vi skaffat oss den, inte kan redogöra för den, inte argumentera varken för eller emot. Sunt förnuft… hur sunt är det, egentligen?

Nej, jag kommer att sluta hänvisa till förnuftet som någon sorts sanning. Det må vara ”min sanning”, men inte mer än så. Det är nog snarare så att jag även för min egen skull bör försöka rannsaka mitt förnuft, se hur många begränsande tankar som ryms där. Nu blev det jobbigt på riktigt. Men så är det måndag också…

Albert Einstein var ett galet geni som slog huvudet på den beryktade spiken även i detta sammanhang. Jag tror att han har rätt.

”Sunt förnuft är ingenting annat än den samling fördomar vi har förvärvat vid arton års ålder.”

Sug på den karamellen.

One thought on “Sunt förnuft

  1. Efter det du skrivit den senaste veckan kanske det mer bör handla om hjärta och mage, kärlek och känsla……ligger något i det du skriver. Förnuft kräver liksom strategi, analys och konsekvens och då hamnar vi i den där hjärnan igen, som ju i och för sig inte är så dum. Men ibland är det som att, i alla fall jag, bara tänker och glömmer bort att KÄNNA!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *