Stressad?

LångsamhetenHar du bråttom idag? Mycket som ska göras, tider som ska passas? Känns det som att du ständigt ligger sju hack efter, att du gett upp hoppet om att komma i kapp och att din kamp nu istället går ut på att inte halka ännu mer efter? Verkar det som att du jobbar mer idag än igår men tycks få allt mindre gjort? Är allt ansvar ditt, det är du som måste lösa allt, det hänger på dig? Börjar livet kännas mer tärande än närande? Då är det definitivt dags att bryta den onda cirkeln.

Stressen kapar våra system, våra liv. Stressen gör att vi inte längre ser klart, vi förmår inte att prioritera, allt känns lika angeläget. Stressen reducerar oss, våra kreativa förmågar begränsas, vi ser inte lösningar, allt tar längre tid och vi tror att vi måste arbeta ännu mer, ännu fortare. Hjärnan protesterar, lusten försvinner, den fysiska och mentala orken tryter och vi börjar se oss som mindre värda. Det är mig det är fel på, min oförmåga, alla andra kan mer än jag, är bättre än jag. Stressen tar oss snabbt in i återvändsgränden. Vi förmår inte tänka om, tänka nytt. Vi gör bara mer och mer av samma sak, borrar ner huvudet ännu lägre och kämpar hårdare och hårdare i samma riktning. Med näsan i väggen försöker vi med våra sista krafter flytta… på väggen.

Livet ter sig nu som en enda hård kamp, något som ska lösas, inte levas. Innerst inne vet vi att det är fel, vi vet att vi går miste om något stort, att det finns ett annat syfte, att vi vill något annat, något mer. Men vi ser inte vägen, bara väggen. Kampen blir en kramp som suger musten och lusten ur oss. Som i en mardröm springer vi fortare och fortare men kommer ingenstans.

Nu tänker jag så här, vad händer om du istället för att skynda på, bestämmer dig för att göra precis tvärtom? Om du väljer att istället göra allting extra långsamt? En dag. Medvetet långsamt. Allting. Hela dagen. Går extra långsamt, ser till att komma iväg till nästa möte med onödigt många minuters mariginal. Äter maten nästan irriterande långsamt, lägger ner besticken mellan tuggorna. Kör bilen fem kilometer under hastighetsgränsen istället för fem kilometer över. Jobbar, läser, pratar, diskar, städar… vad som nu än står på dagordningen, så gör du det extra långsamt. Hur skulle det kännas? Skulle du känna dig mer stressad, eller mindre? Skulle du hinna med fler saker, eller färre? Skulle saker och ting hamna i ett annat perspektiv? Skulle allting fortfarande kännas precis lika viktigt?

Kanske räcker inte en dag, kanske behöver du flera, möjligen en vecka. Men varför inte prova, se vad som händer? Har du egentligen något att förlora?

Det är inget fel på dig. Det är inget fel på ditt liv. Du behöver inte lösa livet, bara leva det.

PS. Känner du igen dig och vill veta mer, lära mer, förstå mer, prova mer… då kanske du vill följa med mig på en resa? Än har vi, jag och Sofia, några få platser kvar på vår återhämtningsresa till Can Cadet utanför Barcelona i Kristi Himmelfärdshelgen. Några ljuvliga försommardagar för att hämta dig själv åter. Nyfiken? Läs mer på www.sofiatherese.se.

2 thoughts on “Stressad?

  1. Så träffande, så sant. Insåg för ca ett halvår sedan att jag måste sluta kämpa. Livet är inte en kamp, det är inte en strid. Men sen är det svårt tycker jag att bli av med gamla vanor och ändra livsföring, men jag är på väg.
    Tack för all klokskap du delar med dig av!

    • Visst är det svårt att bryta gamla, invanda mönster. Men allt börjar med insikten om vad som behöver ändras. Med insikten är redan och förändringen redan påbörjad och långt kommen. Resten handlar om uthållighet och att låta tiden verka.
      Tack för att du läser och delar dina tankar Sabina. ❤

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *