Staket

StaketJag har alltid tyckt genuint illa om staket. Staket runt hus, runt tomter, ja inhägnader helt enkelt. Kanske vill jag inte känna mig begränsad, kanske är det för att jag aldrig trivts i fyrkanter. Eller beror det på att det i mina ögon vilar något onaturligt i dessa människans avgränsningar?

Med staketet talar vi om att här är mitt och där är ditt. Där får du vara, här får jag vara. Den här delen av moder jord äger jag, den där delen av planeten äger du. Som om naturen skulle bry sig. Jag finner det lite…löjligt på något sätt. Naturen har sina egna gränser, ett berg, en kulle, en sjö, en äng eller vad det nu må vara som avgränsar ett område från ett annat. Den sortens gränser förstår jag mig på, ett staket…nej.

Runt vårt hus och tomt ser du därför inga staket. Istället planterade vi häckar det första vi gjorde när vi flyttade in för tjugo år sedan. Friväxande häckar, så ojämna som möjligt, för att åtminstone kunna låtsas att naturen själv placerat dem där.

Jag slås av tanken att vi människor hägnar in oss själva, frivilligt. Jag tycker det är lite märkligt. Djuren är fria, de tillhör skogen, markerna, naturen. Vi människor är lika fria men stänger in oss bakom staket och klipper närmast tvångsmässigt den gräsmatta som är på vår sida staketet. Inbillar oss att vi är fria genom ägande. Genom att äga ett stycke mark. ÄGA moder jord. Men visst låter det väl helt barockt?

”Er tillhör jorden”…jag tror vi gick lite vilse i tolkningen av det budskapet. Vi fastnade i fysiken utanför, fick för oss att vi kan äga det vi ser, vika det för enbart den ena eller andra. När jorden egentligen tillhör alla. Det handlar ju inte ens om Jorden i det avseendet, tänker jag. Vi äger inte Jorden, vi tillhör henne, hon tillhör oss. Vi är ett.

Att jorden tillhör oss betyder att vi ”äger” vår fysiska tillvaro. Vi har fått livet, vårt eget liv, vår egen livsupplevelse. Vi har fått livet på jorden, jordelivet tillhör oss. Jag tänker att vi helt enkelt tog orden bokstavligt, inte förstod den något mer abstrakta betydelsen. I vår förvirring ägnar vi nu all kraft åt att bevara vårt ägande, den jord vi tror oss äga, och försummar det jordeliv som egentligen var den stora gåvan. Människan är en lustig varelse.

Hur som helst, jag gillar inte staket.

  1. Ok, jag kan sträcka mig till en vackert byggd gärdesgård…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *