Spänna eller släppa, det är frågan

knutenDet här med ryggont och ont i muskler, senor och bindväv…det väcker frågor men också en massa funderingar, reflektioner och parallelldiskussioner. Ja, i alla fall om man är funtad som jag. Jag tänker nämligen att alltihop är som en spegling av livet självt. Det lilla i det stora, det stora i det lilla. Konsten är, som alltid, att lyssna på sig själv och förstå när man ska ”göra” och när man ska låta bli.

Om smärtan är stor, ska man då massera, slappna av, stretcha eller, tvärtom, belasta? Om smärtan är stor, ska man då undvika den eller möta den? För vissa frågor finns vetenskapliga eller erfarenhetsbaserade svar att tillgå, för andra…saknas det. Man måste prova sig fram, känna efter. Knepigt.

Livet är precis som den här strama, onda, ömmande senan i mitt vänstra ben. Länge förstod jag inte vad det var som gjorde ont, men ont gjorde det. Ett tag gick det att nonchalera, sätta sig över smärtan, men det ohållbara blev just ohållbart till slut. Så jag klappade om, värmde, skakade och vilade – det kändes skönt för stunden men hjälpte inte. Då tryckte, klämde, pressade och drog jag istället – det gjorde ont som fasen men hjälpte inte heller. Sedan kom andra problem emellan, allvarligare och mer akuta sådana, ryggen. Då fick jag lägga fokus på den istället. Nu är ryggen fixad och i läkning, och mina fromma förhoppningar om att benproblemet magiskt skulle lösa sig självt bara ryggen fixades…gick om intet.

Tillbaka till sökandet, vad är felet, vad orsakar felet, var gör det ont EGENTLIGEN, vad är hönan, vad är ägget? Söka, söka, söka, leta, leta, leta. Och så till slut, häromdagen, ka-ching, efter fyra ÅR, polletten föll ner, jag hittade orsaken! Äntligen! Och nu vet jag vad jag ska göra. Jag ska varken stretcha, massera, dra eller slappna av. Jag ska spänna, gå emot smärtan, av egen kraft, på rätt sätt.

Nog är det spännande alltid, spännande att se hur livet speglas i det lilla: En sena, ett liv, smärta som smärta, glädje som glädje. Konsten att veta när strängen ska spännas, konsten att veta när den ska släppas. Konsten att inte ge upp när det är motigt, konsten att hoppas, tro, se målet framför sig. Konsten att arbeta metodiskt, ett steg i taget, envishet. Konsten att lyssna på kroppen och använda hjärnans förmågor till analysen. Konsten att ta hjälp av andra när den egna kunskapen inte räcker.

Det spelar ingen roll om det är en rygg med nerver i kläm eller ett hjärta som gråter, med livet följer smärta. Det gäller att fortsätta tro, hoppas och arbeta sig envetet igenom den. Det finns en lösning på allt, det gäller bara att komma på den. Det gäller att fortsätta behålla initiativet, fortsätta sökandet. Vare sig lösningen handlar om att spänna, eller släppa. Allt utvecklar. Allt är en del av livet. Allt är liv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *