Skärtorsdag – rening, häxor och godis

HäxaSitter här och filosoferar lite kring Skärtorsdagen som ord och företeelse. Du vet väl att Skärtorsdag inte har ett dugg med varken färgen skär eller att skära med kniv att göra? Skär kommer av ordet ”Skära” som betyder rening. Rening i form av syndaförlåtelse och nattvard, rening som ursprung i att Jesus denna dag tvättade sina lärljungars fötter inför den sista nattvarden. Den natt då han senare förråddes av Judas.

Är det inte lite märkligt att denna Skärtorsdagens minne av ödmjukhet, rening, synd och förlåtelse nu blivit en enda lång orgie i påskkäringar och sunkigt godis som kletar igen kroppen?

Visst har påskkärringar också en hyfsat lång tradition hos oss, men vad är det påskkärringarna symboliserar, vad är det vi ska minnas och förmedla med dem? Enligt de gamla trosföreställningarna släpptes alla onda krafter fria i det ögonblick Jesus dömdes till döden genom korsfästelse. Och självklart blev allt kvinnornas fel, här börjar häxjakten. Häxorna var de onda, häxorna var de som sökte sig till den Onde och hans anhang på Skärtorsdagsnatten och drog till Blåkulla med alla tillgängliga färdmedel. Skräcken för häxorna utmynnade i att flera hundra kvinnor i Sverige torterades och dödades i häxprocesser ända in på 1700-talet.

Jag undrar bara, var tog Judas vägen? Varför var det inte han som drog till Blåkulla på en kvast? Vart tog reningen vägen? Förlåtelsen? Klart som sjutton att kloka kvinnor utpekades som syndabockar och att minnet av Judas svek tonats bort ur folkminnet, tillsammans med tankarna om ödmjukhet och förlåtelse. Det är väl klart att vi ska fira Påsken genom att klä ut ungarna till påskkärringar med rosiga kinder, ge oss ut på kvastar med kaffepannor och katter, knacka dörr och stoppa i oss godis. Det är ju sånt vi minns… Det är tradition jovisst, men vilken tradition är det vi firar, vad är det vi vill minnas, undrar jag.

Jag är inte särskilt kristen av mig, jag är inte en människa som älskar och följer traditioner, och jag har ingenting emot påskkärringar, men jag är fascinerad över vad som fastnar i folkminnet och vad som faller bort.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *