Självständighet och oberoende

sjalvstandighetSjälvständighet, detta positivt laddade ord. Denna strävan vi alla förväntas bekänna oss till. Självständighet i förhållande till vad, undrar jag…

Självständighet i betydelsen att var och en ska klara sig själv? Att ingen är beroende av någon annan? Att vi är individer som står på egna ben och inte behöver andras hjälp? Att vi är ekonomiskt oberoende? Att vi är fysiskt oberoende, är det vad vi menar med självständighet?

Jag förstår inte riktigt det där… Jag kommer aldrig att vara fysiskt oberoende. Jag är i allra högsta grad beroende av andra människor. Av deras goda vilja, av deras kunskaper, av deras händers produktioner och kramars värme. I den här, fysiska världen, är vi alla beroende av varandra. Vår styrka står i paritet med vår förmåga att hjälpas åt, att samarbeta, att stötta. Att sträva efter oberoende, självständighet, i det fysiska…är det inte att sikta förbi målet?

För mig handlar självständighet om självständighet i tanken, om själens frihet, om förmågan att fatta beslut oberoende av andras tyckanden och tänkanden. Att leva det liv jag vill leva, att ta ut svängarna precis så mycket som jag vill, att följa mitt hjärtas väg oavsett andra människor rädsla, det är självständighet för mig. Att utmana mig själv i tanke och handling, att leva sant och äkta, att våga utsätta mig för andras blickar och fördomar, att önska mig själv och alla andra en god resa även när våra resvägar går åt olika håll, det är oberoende för mig.

För mig är självständighet och oberoende det samma som frihet. Men i omvänd ordning. Det är inte oberoendet som ger mig friheten, det är friheten som skänker mig oberoendet. Först när jag är fri, förstår min frihet och tar fullt ansvar för den, blir jag självständig. Självständig nog att acceptera mitt fysiska beroende av andra människor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *