Silverhimmel

"Silverhimmel", en tavla om vår del av det större.

”Silverhimmel”, en tavla om vår del av det större.

(Om du inte läst min förra text med titeln Guldjord, läs den först!)

Så kom då tavla nummer två, syskonet till Guldjord. Hon gav sig namnet Silverhimmel. En vintergata, en galax, ett stjärnfall, en rymd. För mig är himlen en påminnelse. En påminnelse om höjd, om perspektiv, om att vi är större än vi anar. Att vi ingår i en helhet så ofantlig att endast hjärtat kan snudda vid insikten.

Våra hjärnor är satta att beskydda våra kroppar i jordelivet men saknar all förståelse för de stora perspektiven. Att tänka sig ett evighetsdjup, att föreställa sig en oändlighet eller ett rum utan tid…hjärnan saknar förmågan. Men titta upp mot en stjärnbeströdd natthimmel och du känner hur en skärva av månljus slår an en ton i ditt bröst. Du kanske drar efter andan inför storslagenheten, det stora som är så stort att det inte ryms i en människokropp, men som vi alla är en del av.

Det kosmiska djupet. Rymden mellan stjärnorna. Tomheten som fyller. En glittrande reflektion av ljus, det ljus som vi alla bär inom oss, som vi alla reflekterar, som vi alla är. Silverhimmel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *