Semesterstressad?

Man kan bli trött på egot. Det där egot som så lätt fastnar i konflikten, som söker sig till dramat, som går igång på oförrätterna. Rejält trött faktiskt.  Det är så lätt att börja lyssna på egot när det höjer rösten och skruvar upp volymen, extra lätt när man är trött, eller kanske uttråkad.

Nu är det sommar, sol och semester som står på dagordningen. Förväntningarna är höga, inte bara på vädret utan också på varandra och oss själva. Nu ska det göras en massa saker, livet ska levas fullt ut, njutas. Alla ska vara tillsammans, umgås, hälsas på. Grillar ska tändas, rabatter ska grävas om och upplevelser ska bockas av och läggas till minnesbanken inför vintern. Och så blir det pannkaka av alltihop. Det blir mest disk och matlagning, uttråkade barn och ytlig samvaro med människor som du egentligen inte orkar med. Du är för trött helt enkelt, ingenting är egentligen roligt, familjen och vännerna går dig på nerverna och hejhopp så skojigt det inte alls är.

Eller tvärtom. Den där slösemestern som du planerat. Semestern då du bara skulle vara, då det skulle återhämtas, vilas, slappas, njutas och göras ingenting. Du skulle bara lojt gunga i den nyinköpta hängmattan och slöläsa en boktrave hela sommaren. Och så slutar mattan att gunga efter två dagar. Rastlös, uttråkad, ingenting att gööööra… Trots fint väder. Trots hängmatta. Trots flip-flops och smultron. Njut nu då mänska, njut! Inte.

Förväntningar kommer på skam. Helt plötsligt landar vi i det NU som vi annars är så duktiga på att skjuta ifrån oss i vårt planerande, längtande och minnesgrävande. Nu ska det upplevas, nu ska det levas, NU. Och så kan vi inte hantera det.

Det är här egot gör sitt stora intåg, det är nu egots paradgrenar hamnar på agendan, egots egna olympiska spel. Nu deltar vi oanmälda i grenar som Dåligt samvete, Utan-orsak-irritation, Dramaskapande, Självcensur, Ältande, Projicering, Klander, Antiklimax och Tiden-bara-rinner-iväg-ångest. Och kroppen reagerar med det sista vi vill ha, stress. Det blir knut i systemet.

Trötthet eller uttråkning, kanske både och, högt ställda förväntningar som ska infrias, här och nu. Det är lätt att lägga upplevelsen i knät på någon annan, skylla på vädret, skylla på partner, klandra sig själv. Egot talar med allt högre röst när vi inte längre agerar medvetet, när vi avsagt oss skapandet, när vi reagerar mer än agerar. Då är egot genast framme, börjar älta, tjata, analysera, dramatisera. Kärlekens röst blir svagare, förlåtelsens kraft förblir oanvänd.

Känner du igen dig? Ta ett djupt andetag, nej förresten, ta många djupa andetag, så många du känner för. Dra dig undan en stund. Hör ditt ego, förstå att det är din hjärna som nu tävlar på sin favoritarena, på hemmaplan med dig som åskådare. Stäng sedan dina ögon, eller fäst blicken obestämbart i fjärran, lyssna inåt, neråt. Ta tillfället i akt att för en gångs skull känna efter vad just du känner, vad du behöver och vill, precis här, precis nu. Hörsamma den svagare rösten, hjärtats röst, och om du kan, följ den. Här och nu. Oavsett tidigare planer, oavsett förväntningar. Här och nu. Ta tillbaka din kraft. Landa i din glädje, lust och vilja.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *