Seger och lycka

Lycka utan kamp litenSitter här och funderar. Funderar på ordet Seger, dess innebörd och förutsättning. När Charlotte Kalla faller ihop efter mållinjen med det lyckligaste leendet på läpparna jublar vi alla. Hon har vunnit, segrat, vi har segrat, Grattis Charlotte, Grattis Sverige!

Och visst har hon segrat, bedriften är storslagen och hon förtjänar all lycka. Det jag sitter och funderar på är hur vi ser på Segern som sådan. Vi vet alla (eller tror oss veta) hur mycket Charlotte har kämpat för sin seger. Kämpat för att kunna stå där, överst på pallen, i ett VM, på hemmaplan. Vad driver en människa att utstå denna kamp, i dagar, månader, år?

Är det möjligheten att i det ögonblicket känna total lycka? Är lyckan vid mållinjen belöningen? Är det då också så att lyckan står i proportion till kampens storlek? Att segerns sötma speglar kampens syra? Är det därför vi känner hennes lycka genom TV-rutan, känner med henne, gläds med henne – eftersom hon förtjänar segern och lyckan efter en så hård kamp?

Det känns som ett rimligt antaganade eller vad säger du?

Då kommer fler frågor. Kan man segra utan att bli lycklig? Kan man segra utan kamp? Förtjänar man seger utan kamp? Förtjänar man lycka om man inte kämpar…? Nu blev det kanske genast lite jobbigare? Läs gärna de senaste raderna om igen, just detta stycke. Tänk efter. Hur ser du på det, egentligen? Förtjänar man seger och lycka utan kamp?

Har du inte någon gång irriterat dig på de människor som föds med silversked i munnen? Har du inte någon gång retat dig på den med matjord i fickorna? Har du inte lite missunnat den rike de stekta sparvar som just flög in i hans mun? Att få saker utan kamp. Att känna lycka utan kamp. Är det möjligt? Har vi förtjänat det?

Skulle det kunna vara så att vi faktiskt skapar kampen för att få känna legitim lycka? För vi tror inte att lyckan är vår på annat sätt? Innerst inne. Kan det vara så?

Tänk om vi skulle se själva lyckan som en seger! Vända på begreppen. Jag vaknade i morse, det måste vara skäl nog att vara lycklig! Och om jag är lycklig har jag segrat. Jag är en vinnare, idag igen! Är det så små barn gör? Innan vi har lärt dem livets kamp och förtjänster? De behöver inte göra något, inte prestera för att få vara lyckliga. De vaknar om morgonen med lyckan som sin födslorätt! Barnet har fötts, det var kamp nog! Barnet lever, genom morgonen och de öppna ögonen andas det lycka, är lycka.

Är det vi som skapar kampen för att kunna tillåta oss att känna lycka…?

3 thoughts on “Seger och lycka

  1. Det där är ju tankar som vår kultur lär oss och som blir vår ”sanning”. Ingen seger utan kamp!
    Men vilken underbar tanke att vara värd lycka och seger utan blod, svett och tårar!

  2. Attraktionslagen! Det finns de som inte behöver kämpa utan bara glider på bananskalet hela livet utan att ens veta om det. Är övertygad om att vissa tror att man måste kämpa. Jag väljer den gamla klyschan; det är inte hur man har det, utan hur man tar det som gör att du blir en segrare (kanske inte räcker i en längdåkningstävling dock…)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *