Sårbar…

SårbarJag och ord… Jag tycker om att fundera över ordens betydelse, över den innebörd som jag lägger i orden. Sårbar är ett sådant ord, ett ord som jag alltid haft lite svårt att förhålla mig till. Det slår liksom inte an någon ton i mig, varken positiv eller negativ. Att visa sig sårbar, att vara sårbar, att våga vara sårbar… Vad innebär det, egentligen?

Sårbar, att vara möjlig att såra. Det pratas en hel del om det i kretsar av personlig utveckling, om det fina och viktiga i att våga vara sårbar inför en annan människa. Och också om hur svårt det är. Det är märkligt, när man funderar lite. Jag tänker att vi i vårt samhälle verkar ha extremt lätt för att bli sårade, att känna sig kränkt verkar ju nästan ha blivit en nationalsport. Kan man känna sig kränkt om man inte varit sårbar? Är det kanske så att de upplevda kränkningarna utgör någon sorts kompensation för den sårbarhet vi inte vågar visa i våra nära relationer? Det är lättare att känna sig kränkt och sårad av samhället än av partnern?

Eller är det kanske så att vi egentligen inte alls känner oss kränkta, även om någon har kränkt oss? Att känna sig kränkt är ju inte detsamma som att bli kränkt, även om vi gärna blandar ihop begreppen. När någon kränker ligger handlingen hos den andre, utanför oss själva. När vi känner oss kränkta har vi tagit till oss kränkningen, vi reagerar på den, den påverkar oss och vi reagerar på den med våra känslor, kränkningen har blivit vår egen.

Kanske är det här som begreppet sårbar krockar i mig. Är det inte likadant med sårbarheten som med kränkningen? Att vara möjlig att såra, att visa sig sårbar, är inte samma sak som att känna sig sårbar. Jag är en öppen person, jag delar med mig av den jag är, hur jag tänker, vad jag tycker och vad jag känner utan några större restriktioner. Gör det mig sårbar? Absolut. Känner jag mig sårbar? Mycket sällan. Faktum är att ju mer öppen jag är desto mindre sårbar känner jag mig…

Grejen är att jag litar på människor, jag litar på att de vill mig väl. Och OM någon skulle förolämpa mig, klampa över gränserna, kränka mig, så har jag också fått gåvan att förlåta, på riktigt. Det här livet har gett mig den gåvan, jag ser den som den största. Jag förlåter dem som gör mig orätt eftersom jag vet, in i själen, att alla människor gör fel och alla människor gör sitt bästa, även när det blir fel. Handlingen är deras, inte min, men mest av allt, och kanske viktigast – jag litar på och förlåter mig själv.

Betyder det att det är fritt fram att kränka och göra mig orätt? Självklart inte. Jag sätter också mina gränser, markerar vad som är okej och inte. Skillnaden är att det som skulle kunna såra mig sällan gör det, det drar inte igång en massa känslor i mig, förlåtelsen är större. Och eftersom jag sällan känner mig sårad är jag heller inte rädd för att bli det. Jag är inte rädd för andra människor. Jag är inte rädd för mig själv.

Är jag då sårbar? Ja vet inte, det beror väl på hur man ser det…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *