Samhörighet

SamhörighetAtt känna samhörighet är ett fundamentalt behov hos människan. Så vi söker det, överallt. I olika grupperingar, genom olika intressen, i religion, i kultur, inom idrotten och i alla andra möjliga och omöjliga konstellationer. Vi grupperar oss, vi etiketterar oss. Allt för att kunna skapa någon form av ordning i kaoset men också för att finna vår identitet och känna samhörighet med andra.

Det knepiga är att detta vårt grupperande samtidigt tenderar att föra oss längre bort från målet. Vi känner samhörighet genom ett intresse, men om intresset upphör förlorar vi också samhörigheten. Vi blir därför ofta kvar i grupper och relationer som vi för länge sedan vuxit ur. Vi stagnerar. Människor som inte delar vårt intresse känner vi ingen samhörighet med, de är annorlunda, vi och de andra. Vi söker samhörighet men får separation, när vi inkluderar den ena exkluderar vi någon annan.

Jag önskar att vi förstod det galna. Att vi förstod att känna samhörighet och att höra samman är två skilda saker. Det ena är en känsla, skapad av våra kroppar, det andra är ett faktum. Att söka samhörigheten genom våra intressen, tro och ståndpunkter, är en aktivitet där våra egon möts. Det är egots version av att bryta murar, söka samförstånd och känna samhörighet. Gott så. Men förstå också att det är något helt annat än att faktiskt höra samman, hjärtats samhörighet. Alla människor hör samman, alla människor är ett. Separationen är en illusion, trovärdig därför att våra sinnen förmedlar just den bilden.

Den som känner hjärtats samhörighet, äger en samhörighet med hela skapelsen, alla människor, allt levande. Den människa som vet att hon hör samman med alla andra människor känner också ansvar för helheten, förstår att det hon gör mot sin nästa gör hon också mot sig själv. Den som vet att hon hör samman med andra kan inte med vilje skada andra. Den som hör samman med världens alla delar, gläds med allas glädje men bär också allas lidande.

Den som hör samman är aldrig ensam men kan uppleva splittring när egot samverkar med andra egon, en känsla av att skrapa på ytan, att inte mötas i hela spektrumet, inte mötas i den äkta samvaron, i den äkta samhörigheten, i kärleken.

Antingen bär du universum i dig, på dina axlar, hela universum som en del av ditt universum. Eller också går du under av trycket från samma universum. Du ÄR universum. Du hör samman, vare sig du känner det eller inte. Du ÄR kärleken vare sig du har kontakt med den eller inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *