Saknar ord

Målad handJag såg en video igår, en video med en man ur den australiensiska urbefolkningen. På en minut lyckades han sätta fingret på så många fundamentala frågor och väcka en hel massa tankar hos mig. Han berättade att i deras språk finns inga ord för ”please” och ”thank you”, de orden behövs helt enkelt inte. Sådant får mig att tänka.

Hur självklart är det inte hos oss att säga tack när vi får något? Hur ohyfsat och otacksamt är det inte om vi låter bli? På samma sätt tränas vi från tidiga år att be om saker, och helst lägga till ett ”snälla” efter, ”Skulle jag kunna få…, snälla?”

Tänk om dessa ord inte fanns, tänk om den självklarhet som finns bakom orden var en annan. Tänk om du aldrig behövde be, därför att det vore en självklarhet för den som har mer, att dela med sig. Du behövde aldrig be, för den som inte självmant gav har helt enkelt inget att dela med sig av. Tänk om tacket inte fanns därför att tacksamheten över att få ge är lika självklart stor som den att få. Jag tänker på visdomen bakom orden.

Jag ser på min teve och ser att ännu ett flyktingboende bränts ner. Jag läser min dagstidning och förstår att allt fler röster höjs för att förbjuda tiggeri. Jag ser ett samhälle som så totalt upplever brist mitt i allt överflöd. Hur kan det ha blivit så? Hur kan det komma sig att vi som har allt ändå upplever brist, är ovilliga att dela med oss, är rädda för att det vi har ska ta slut, att det inte ska räcka till? Se på vårt överflöd. Vi har aldrig haft mer, större och rikare tillgångar än idag, ändå är vi ovilliga att dela med oss. Var kommer bristtänket ifrån?

Var kommer den begränsande tanken ifrån, den tanke som säger att jag och du inte hör samman? Att mitt är mitt och inte ditt. Hur kommer det sig att vi tror att människor vill komma till oss från andra sidan jorden och bokstavligen TA ifrån oss det som vi upplever som vårt, tvinga oss att dela? Varför inser vi inte att ingen människa flyr TILL utan IFRÅN? Det är det ordet FLY innebär, att tvingas lämna. Hur kan det inte vara självklart för oss att dela med någon i nöd, särskilt när vi har ett överflöd att dela med oss av? Vem eller vad får oss att tro, uppleva, känna brist?

Jag tänker att kanske har upplevelsen av brist inte det minsta med materiella resurser att göra. Kanske handlar det istället om en helt annan sorts brist. Brist på trygghet, brist på tid, brist på livsupplevelse, brist på närhet, sammanhang och kärlek. Den som upplever avstånd och brist – känslomässigt, socialt, mänskligt eller andligt – tror inte att man har något att dela med sig av. Kan det vara så?

Kan det möjligen vara så att vi borde dela med oss innan någon hinner be, att vi borde se den andres behov utan att den behöver säga något? Att det inte behövs någon utsträckt hand, några bedjande ögon eller ett ”Please”? Kan det vara så att vi borde vi ge av vår rikedom utan att förvänta oss något tillbaka, att det faktiskt handlar om normal anständighet? Att inte ens ”Thank you” egentligen borde behövas? Förmår vi upphäva bristtänket? Förmår vi dela med oss? Förmår vi känna den kärleken till oss själva och våra nästa?

Jag tänker att det ligger en stor visdom bakom avsaknaden av ord som ”Please” och Thank you”…

En reaktion på “Saknar ord

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *