Så det kan bli…

Formex 2016Den här veckan är onekligen en av de mer spännande och intressanta veckorna för min del. Det känns lite som kulmen på ett mycket spännande halvår…

Idag och fyra dagar framåt befinner jag mig för första gången någonsin på Formex – den största mötesplatsen för nordisk inredningsdesign, som det så fint uttrycks i alla reklamblad. Och det är ingen överdrift, den här mässan är den största inom segmentet och en oerhört viktig sådan för köpare och leverantörer.

Det som gör mitt besök extra spännande, för mig, är att jag inte är här som besökare, utan som utställare! Med mina egna produkter! Tanken svindlar faktiskt. För ett halvår sedan hade jag aldrig målat en tavla i hela mitt liv. Nu står jag här, på Formex, med de servetter som tavlorna också resulterat i. En ny värld har öppnats för mig, och jag står här och undrar hur det egentligen gick till.

Hade jag planerat detta? Aldrig. Hade jag kunnat fantisera om detta? Inte en chans. För ett halvår sedan fanns inte detta på min karta, det existerade inte i min sinnevärld. Så hur hamnade jag då här, undrar jag.

Svaret är lika enkelt som fascinerande. Jag bejakade lusten och följde flödet. Jag började måla utan någon som helst annan ambition än att våga, att utmana mig själv och att få kludda med färg. Jag kände mig modig eftersom min tröskel in i måleriet var hög. Men jag njöt av processen, kände en oerhörd glädje i färgerna och mönstren. Utan ansträngning fanns det nämligen bara där, kreativiteten, färgerna, mönstren. Det som nu så smått börjar bli mitt signum, det bara blev, det bara fanns där. Och människor vill köpa mina tavlor! Och mina stenar, som också rullat in, lite från sidan sådär. Vilken märklig känsla. Men det stannade inte vid det, stenen var i rullning…

Jag vaknar en tidig morgon, klockan var bara halv fyra, sätter mig upp i sängen och säger högt för mig själv, ”servetter”. Jag somnar om, vaknar några timmar senare med samma tanke i huvudet. Men det har också hänt något mer, tanken har dragit igång en känsla av lust, av nyfikenhet, ett svagt pirrande i maggropen. Jag känner igen den. Det är tecknet som för mig betyder – gör, kör!

En dryg månad senare har jag hittat en fabrik, tagit fram två olika klichéer utifrån mina tavlor, dragit igång en produktion och sitter med källaren full av servetter. Servetter som naturligtvis måste säljas, frågan är hur. Det får bli en webshop i första skedet, så där kommer www.allmytesign.com till. Jag får propåer från olika håll om att jag också borde vara med på Formex, men jag avskriver tanken eftersom jag är för sent ute, det kostar alldeles för mycket och jag känner mig lite matt efter allt som hänt så plötsligt. Men kosmos vill annorlunda. Mitt deltagande i mässan ramlar ner i mitt knä via olika kontakter, gamla vänner och nya vänner som stöttar och hjälper. Alla tecken tyder på att jag ska säga ja, så jag gör det, jag fortsätter i flödet. Jag hade velat hämta andan på färden, men det är inte läge nu, säger universum. Följ med en bit till, farten är god, du är på rätt väg, fortsätt.

Så här står jag nu. Lite omtumlad kan man säga, det går så oerhört fort ibland när man väljer att bara följa med, och den här resan slår nog hastighetsrekord även i mitt liv. Roligt är det, men också lite läskigt. Jag vet ju inte riktigt vad jag håller på med! Och inte vart det leder. Men så påminner jag mig själv, leder…vad då leder? Det är ju resan som är grejen! Har jag roligt just nu? Definitivt! Känner jag tacksamhet? Mer än någonsin. Jag är så oerhört tacksam för alla de människor runt omkring mig som gör min resa möjlig, som stöttar, pushar, hjälper på alla de sätt. Och jag är så tacksam över min egen förmåga att bara göra…att lita på flödet, lita på mig, följa med och låta glädjen och lusten styra.

Det är spännande att vara jag, mitt i livet!

PS. Är du på Formex så kom förbi och säg hej vetja! Jag finns i monter C10:28. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *