Resten av livet

lev-idagHar du funderat på vad du ska göra med det? Resten av livet, menar jag. Ska du fortsätta precis som nu, kommer du att vara nöjd då? Eller vill du göra något mer, något annat?

Jag tänker att det går fort, livet. Jag har levt i fyrtiosju år, jag har gjort mycket, hunnit med mycket. Men oj så mycket mer jag vill hinna med. Innan det är slut. För det kommer att ta slut, det vet du väl?

Det är något märkligt med döden, hur vi håller den ifrån oss. Till skillnad från många andra har jag inga problem med att prata om döden. Jag tror det är en gåva, en stor gåva, jag har fått. Gåvan att ha konfronterats med döden, att ha tittat på den, sett den, funderat över den. Och accepterat den. När man väl konfronterar döden, diskuterar den, så är det faktiskt ganska snabbt avklarat. Ändå är vi så rädda för den att den hindrar oss från att leva.

Jo, jag tror att det är så. Jag tror att det är först när vi till fullo accepterar att vi ska dö, först när vi möter döden, som vi förstår att vi måste ägna tid åt livet. Det liv som vi faktiskt lever, det liv som är oss givet, den största gåvan av dem alla. Livet som vi låter passera i väntan på en död som vi inte ens vågar tänka på.

Döden är inte jobbig för den som dör. Döden är jobbig för den som lever och den som lever kvar. Först när vi inser detta, när vi helt och hållet kan omfamna innebörden i detta, kan vi se livet med livets egna ögon.

Vi kan njuta med varje andetag, glädjas åt varje ny morgon, varje ny dag. Vi kan tacksamt ta emot en antågande höst och längta till en ny vår. Vi kan möta våra utmaningar, följa med upp på framgångsbergen och hänföras av utsikten, låta oss föras ner i dalarna utan rädsla, utan panik, utan kritik. I vetskap om att imorgon är en ny dag, en ny dag att leva.

Endast den som är vid liv, kan leva. Lever du? Gör du det bästa av din tid, det vill säga det du VILL göra med den? Om inte, varför inte? Vad är du rädd för, vad är det värsta som kan hända? Att du får lida? Det gör du redan, ingen lider mer än den som nekar sig själv livet. Är du rädd för att det värsta ska hända, att du ska dö? Du kommer att dö, en dag, det är det enda du med säkerhet kan veta. Acceptera det.

Ser du? Ser du att din rädsla hindrar dig från att leva? Är det värt det? Är rädslan verkligen så mycket värd, värd mer än ditt liv? Du har resten av ditt liv kvar att leva, en rest som du inte vet hur stor den är. Om din morgondag vet du ingenting, men du lever nu. NU lever du. Eller…?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *