Passion

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lust. Glädje. Meningsfullhet. Känner du så för ditt arbete, din sysselsättning? Om inte, sök dig vidare. Jag vet att detta provocerar, jag vet att den vanligaste reaktionen brukar vara något i stil med ”Det är minsann inte är så lätt, man måste ju leva också!”. Underförstått, om det inte vore för tvånget att skaffa pengar så hade jag lämnat eller bytt imorgon.

Jag köper inte det där. Jag accepterar inte resonemanget. Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. Min fasta övertygelse är att vi inte ska acceptera att fastna. Att vi inte ska intala oss att vi måste vara kvar, att vi inte har något val, att livet inte har mer att erbjuda. Vi ska inte nöja oss med att vara kvar i ett arbete som inte skänker oss glädje, som inte erbjuder något annat än stagnation och uttråkning. I samma stund som vi gör det, resignerar vi.  Vi slutar att vara vårt bästa jag, vi ger allt mindre av oss själva men upplever att vi ger mer och mer. Vi ger av vår tid, ja, men inte av vårt engagemang, inte vår lust och glädje. Vi tär på oss själva och lever inte ens i närheten upp till vår sanna potential. Är det okej? Är det okej mot oss själva, är det okej för världen? Jag tycker inte det.

Min sanning är att vi lever för att utvecklas och vi lever för att föra in så mycket av oss själva som möjligt i världen, för att ge så mycket som möjligt av vårt sanna jag. Att bara ge av sin tid, utan glädje, utan lust, utan engagemang…det är att beröva världen, och sig själv, det bästa.

Jag menar att vi stannar kvar för länge, alldeles för länge. Ibland på ett ben, ibland på två. Ibland har vi till och med satt oss ner, satt oss så bekvämt tillbakalutade att rädslan för det okända blivit vår största vän. Vi omfamnar rädslan så till den grad att vi hittar tusen och en anledningar till att aldrig ens pröva våra vingar. Vi rättfärdigar rädslan, motiverar den, upphöjer dess status till något klokt, smart och lojalt.

Men vari ligger det lojala med att vara kvar på en arbetsplats, kvar i ett jobb, som du tycker illa om, kanske till och med pratar illa om? Vari ligger det kloka i att vantrivas, gå emot din inre vilja med all stress, all vanmakt, all uppgivenhet som det för med sig? Vari ligger det smarta i att slita på en kropp om det saknar mening, om det inte är meningsfullt? Är det inte istället ett gigantiskt resursslöseri?

Pengar, säger du? Pengar, säger jag! Tror du på fullt allvar att du blir rikare av att göra saker du inte tycker om, än att ägna dig åt en sysselsättning som du brinner för, längtar till, älskar? Tror du, på riktigt, att du kan bli rik om du tillbringar dina dagar med att göra något som får dig att känna dig fattig? Om din syssla är tom på ande, andefattig? Tror du verkligen det? Är det inte mer troligt att rikedom föder rikedom, så som lycka föder lycka, och frihet frihet? Är det inte mer rimligt att anta att du får mer tillbaka om du ger mer av dig själv, ger mer av dina bästa sidor, ÄR mer du?

Vill du förändra ditt arbete, börja med dig själv. Fråga dig vad du verkligen vill, och ta sedan första steget. Vad väntar du på? Ärligt, vad väntar du på?! Du måste inte kasta dig ut för klippkanten och hoppas på att kunna flyga, men du måste börja gå. Vill du vara någon annanstans, måste du påbörja förflyttningen. Ett litet steg i taget. Ett ynka litet steg. Var modig. Säg ja till dig själv.

One thought on “Passion

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *