Den villkorslösa kärleken är du

Du viktar, värderar och mäter dig med andra. Du jämför dina förmågor, dina kvalitéer, dina prestationer med andra. I mätningen och jämförelsen får du ditt värde. I konkurrensen avgörs om du duger eller inte, om du är bra nog. Ett system, en form, en struktur så inkorporerad i vårt samhälle att vi tror att den också gäller själva livet. Vi förleds att se konkurrensens princip som självklar, som sann. Denna vansinniga villfarelse.

Ditt värde avgörs inte av andras värde. Vi är alla lika mycket värda. Vi är alla ovärderliga. Vi är alla bärare av det vi kallar liv. Vi är alla en del av helheten. Vi är alla skapare av verkligheten.

Konkurrens är bara möjlig där kärleken är frånvarande. I kärleken, den äkta kärleken, ställs inga krav, inga villkor. Inte på andra, inte på dig själv. I den sanna kärleken finns inga förväntningar, inget värderande, inget dömande. I den sanna kärleken finns bara nyfikenhet, bara prövande, bara goda försök. I kärleken finns inga besvikelser. Den som inte har förväntningar kan inte bli sviken, eller besviken. Inte på sig själv, inte på andra.

Vi säger att den mänskliga kärleken gör ont. Att den kostar på. Att den ger och tar, är rosenrödaste skimmer och djupsvartaste mörker. Vi säger att det inte ligger i människans förmåga att känna villkorslös kärlek. Ack, dessa inrotade villfarelser!

I dig bor den största kärleken, den sanna kärleken, den allomfattande och villkorslösa kärleken.  Den är inte en förmåga, den är vad du är, själva din essens. Allt annat är bedrägliga former, filter, skapade av din bedrägliga hjärna, ditt ego. Vi försöker definiera kärleken, genom orden förklara den. Men hur kan det som är allting och ingenting på en och samma gång låta sig fångas i ett ord? Det går inte. Din hjärna kan aldrig förstå kärleken. Med ditt intellekt kan du aldrig omfatta, greppa kärleken. Du måste gå bortom.

Allt börjar med dig, allt slutar med dig. Kärleken är din, kärleken är du. Gå bortom dina filter, sök bakom dina mentala bilder av kärlekens väsen. Leta förbi konkurrensens dimridåer och egots försök till värdeskapande. Du ÄR ren kärlek. Du kan inte vara något annat, bara låtsas, bara låta dig förledas. Men innerst inne vet du, innerst inte vet du vad du egentligen är. Tillåt dig. Tillåt dig att vara den kärleken. Tillåt dig att se dig själv med den villkorslösa kärlekens ögon. Egentligen kan du inget annat. Alla försök till något annat är ett steg ifrån, ett avsteg från den sanning som är du. Avsteg som genast avspeglas i din kropp som obalanser och i ditt liv som brister.

Du ÄR villkorslös kärlek. Tillåt dig.

(Tidigare publicerad den 11 september 2015)

Som en droppe faller

Jag skriver ofta i liknelser när jag vill förmedla en känsla, något av vikt. Den här texten är en av mina mest uppskattade och också en personlig favorit. Tillåt dig att släppa kampen, låt kraften göra sitt, precis som en droppe faller…


Du tror att det krävs kraft. Du tror att det krävs beslutsamhet och kamp. Du tror att du måste växa dig stor och stark, bygga dina muskler och forma ditt försvar, innan du kan bryta dig loss. Innan du kan leva som du vill, bli den du är. Men du är inte någon stor och ståtlig ek, du är ingen maskros som måste tränga upp genom den hårda asfalten, du är inte ens det vippande grässtrået på sommarängen. Du är droppen, daggdroppen som hänger allra längst ut på stråets topp. Droppen som bildas och formas av livet självt, som existerar av livskraften självt och som bildas på nytt varje gryningsmorgon. Droppen som livet speglar sig i, droppen som reflekterar livets alla färger och skiftningar.

Som daggdroppen hänger du där, klamrar dig fast, blir allt större och tyngre. Grässtrået böjer sig under din tyngd men viker sig inte, sviker dig inte. Du kämpar, det sliter och drar i dig, du gör allt som står i din makt, använder all din kraft till att hålla dig kvar. Fortsätta vara den du är nu, behålla den form du känner till. Så kämpar du emot, vill inte släppa. Men du är en annan, du vet det. Du har redan förändrats, din form börjar så sakteliga dras ut. Kraften i dig är obeveklig. Någon gång måste du släppa taget, falla, tillåta. Förändringen kräver ingen kraft, inte den minsta lilla ansträngning. Kampen du tagit för given är bara din så länge du håller dig kvar. Hur länge orkar du?

Är du rädd? Är du orolig för var du ska hamna, hur det kommer att kännas? Känner du dig ensam i din svävande kamp längst där ute på livets darrande vippa? Är det av rädsla du klamrar dig kvar vid din barndoms gränsstrå? Är det av rädsla för en ännu större ensamhet som du inte tillåter dig att falla?

Var inte rädd. Känn din kraft, känn din tyngd, känn det liv som bär dig. En droppe kan aldrig hamna fel. En droppe blir vatten när den landar, var den än landar. Allt vatten är ett. Du är en av alla världens droppar. När du tillåter dig att släppa taget är du fortfarande du, men du ändrar form och du är inte längre ensam.

(Tidigare publicerad december 2014)

Samma visa igen…

Med tio dagar kvar till jul känns fenomenet lika bekant som vanligt… Julhetsen, kommersen, galenskapen. Mina känslor inför alltihop är fortfarande desamma, hur känner och ser du på det?


Det räcker nu

En vecka kvar. En vecka till jul. Brevlådan klarar knappt av att bära tyngden från de reklambuntar som släpps ner i den av krökta brevbärarryggar. I affärerna avlöser den ena jultrudelutten den andra. Högröda tomtar flämtar och klämtar med dragspel på magen. Småbarn svettas halvt ihjäl i vintermundering, motvilligt runtkörda i vagn av lika svettiga föräldrar som desperat försöker hålla större syskon i hampan mellan leksaksbergen. Köp, köp, köp, basunerar högtalarna. Köp för allt vad tygen håller. Köp det du inte behöver för pengar du inte har, köp bara.

Hör nu vad jag säger, lyssna riktigt, riktigt noga. Jag vill inte ha mina bells jinglade nåt mer! Och inte vill jag klappa Rudolfs glöggdoftande röda mule heller. Eller överraska grisen. Eller prinsa korven. Det räcker nu! Sluta. Stanna. Tyst. Jag vill ha… tyst. Tyst är vad jag vill ha.

Inte för att jag utsätter mig särskilt ofta eller mycket för den här galenskapen, men även jag måste ju handla mat. Så jag hamnar där ändå, i det besinningslösa. Och jag kan inte annat än förundras över den maniska energi som bildar tjocka, närmast ogenomträngliga murar, i och utanför butikerna. Jag är inte det minsta orolig eller tveksam över huruvida julhandeln ska slå nya rekord eller inte. Det gör den med säkerhet. Igen.

Vill vi verkligen ha det så här? Varför väljer vi denna hysteri? Seså, sätt dig ner en stund. Prova. Sätt dig ner, ta ett djupt andetag. Se dig omkring, se dig omkring med lite perspektiv. Se tiggaren som sitter i kylan utanför svängdörrarna och betraktar de digra matkassar som lastas in i redan överfulla bilar. Se den hemlöse som suger i sig lite värme i vänthallen och för en stund skjuter undan tanken på den parkbänk som kommer att utgöra säng för natten. Se in genom fönstren hos de gamla som ofrivilligt tillbringar julen i ensamhet. Se så på dig själv, se allt du har. Se ditt liv, dina väggar, din mat, din värme, din familj. Vilken jul vill du egentligen ha? Vad är viktigt för dig? Tänk efter. Känn efter.

Gå sedan in i affären och handla det du vill ha, det du behöver och det du har råd med. Med eftertanke. Och i tacksamhet.

Om ni bara minns

Dessa rader skrev jag för två år sedan, på dagen faktiskt. Jag tycker de är lika giltiga idag och jag hoppas fortfarande att vi människor ska minnas…


Om ni bara minns

Så förvirrade. Så förirrade. Jag talar om människorna. I guds namn för ni krig över jorden. Ni förstör, ni söndrar, ni tvingar och betvingar. Försöker bevisa att ni har rätt, att det finns ett rätt. Ni pratar om paradiset, den pärlbeströdda porten, längtar efter att få komma dit, komma hem. Om ni bara förstod. Om ni bara kunde komma ihåg.

Ni ser på era kroppar. Vissa av er känner er fångna i den, begränsade, svaga. Ni minns vagt en annan styrka, en annan frihet, ni längtar den friheten åter. Andra av er är fångna i kroppens våld, i sinnets härskande irrgångar. Ni lägger all vikt vid kroppens styrka, dess skönhet, dess fulhet, dess förmåga att inta jordelivet. Ingen av er minns, ingen av er kommer ihåg varför ni är här. Ni saknar rot, ni saknar höjd.

Minns att jorden är er. Minns att kropparna är era. Minns att skapelsen är er. Ni är skaparen. All kraft, all förmåga har ni. Det ni ser omkring er är skapelsen så som ni skapat den fram till nu. Ingen annan har givit er en uppgift på jorden, ni har själv formulerat den.

Er vilja var att skapa paradiset på jorden. Paradiset, på jorden. Er vilja var att manifestera paradiset i en fysisk gestaltning. Att synliggöra kärleken, med kärleken, i kärleken. Ni har den förmågan. Ni är skaparna. Ni är kärleken. Jorden, verkligheten, skapelsen är er. Paradiset finns i er. Se kärleken i er, se kraften, var inte rädda.

Om ni bara minns varför ni är här. Om ni bara minns vilka ni är.

Jag ser dig. Fortfarande.

Den gångna helgen ägnade jag åt att sortera upp bloggens ALLA inlägg efter olika kategorier. Du hittar kategorierna i högerkanten om du sitter vid dator, längst ner om du scrollar ner med telefonen. Jag gjorde mig detta omak för att du som läsare lite lättare ska kunna söka och finna mina texter, kunna läsa om och fundera. Vissa texter återfinns i flera kategorier eftersom innehållet i det jag skriver ofta spänner över flera ämnen, men jag hoppas att det ändå ska underlätta botaniserandet lite.

Jag kommer nu att ta lite paus från bloggandet fram till jul för att helt och fullt kunna koncentrera mig på mitt bokprojekt istället (jo, jag har ett eller flera sådana på gång). Jag kommer dock att välja ut lite olika texter och publicera dem på nytt dessa veckor, texter som jag själv tyckte om att bli påmind om när jag satt och sorterade och som jag finner aktuella på något sätt i den tid vi befinner oss. Kanske är texterna helt nya för dig, annars hoppas jag att även du uppskattar att läsa dem igen. Men du, fortsätt gärna kommentera och tänka högt. Jag finns alltid kvar här bakom tangenter och skärm!

Varma hälsningar till dig från mig
Therese


Jag ser dig. Fortfarande.

Jag ser dig där du sitter utanför dörrarna, på marken med dina bylten, invirad i filtar för att hålla kylan borta. Ser hur du kurar ihop dig, stoppar in händerna i ärmarna på den slitna, medfarna rocken. Hela du är medfaren. Jag ser dig.

Jag ser pappmuggen framför din kropp, ser hur den blåser omkull av brist på tyngd, av brist på innehåll. Din tyngd är desto större. Jag ser dig.

Jag ser hoppet som lämnat dina ögon, ögon som stirrar uppgivet ner i marken, som inte orkar söka min blick. Du ser inte längre upp, ditt leende har slocknat, du vet att det inte ökar dina chanser. Människoben, grovklädda fötter, är allt du ser. Jag ser dig.

Jag ser självföraktet som kröker din rygg, påspätt av människors fnysningar och fördomar. Ditt misslyckande, ditt ansvar. Tycker de, tycker du. Jag ser dig.

Jag ser att det enda du vill är att få hjälp. Inte att någon ska ta din utsträckta hand, det vore för mycket begärt. Men att någon ska lägga något i den, något, hur litet som helst. Du skulle vara tacksam för den där femkronan som sitter i kundvagnens pant. Du är tagen i pant. Jag ser dig.

Jag ser hur hela ditt väsen är en provokation, hur du med din närvaro utmanar de förbipasserande, medmänniskorna. Konflikten du speglar mellan deras hjärtan och hjärnor. Deras konflikt, mänsklighetens konflikt, din otacksamma uppgift. Jag ser dig.

Jag ser dig när mörkret faller, ser din krumma gestalt huka intill väggen. Dagarna är korta så här års, nätterna desto längre. Ditt är mörkret, din är längtan. Längtan hem. Jag ser dig.

(Tidigare publicerad 14 december 2016)