Du gör som du vill. Nu.

Du är född fri. Du är fri. Det du ägnar dig åt, här och nu en torsdag i slutet av november, gör du av din egen fria vilja.

Det är lätt att gå vilse i egots dimridåer. Det är alltför lätt att låta sig villas bort i tillvarons labyrinter av påstådda måsten, känslor av litenhet och kraftlöshet. Men vet du, du är så mycket starkare än du tror! Du har så mycket mer kraft, så mycket större betydelse och så många fler förmågor att skapa och forma ditt liv än du någonsin kan föreställa dig. Faktum är att du gör precis som du vill med ditt liv.

Just nu, precis just nu, gör du som du vill. Imorgon, eller om en minut, kan du vilja och välja att göra något annat. Du har den friheten, du äger den kraften. Frågan är bara om du använder den medvetet eller omedvetet. Om du använder den aktivt eller passivt. Men använder den, det gör du, här och nu, till vad du än gör just nu.

Vill du kanske något annat? Skaver de till synes fina skorna? Känns det som att det är någon annans skor du går runt i? Ta då den känslan på allvar, lyssna på dig själv. Se dig omkring, både inåt och utåt, känn efter vad du vill och ta sedan ett steg i den riktningen. Kanske är det dags att sparka av sig skorna, byta till ett par nya eller vandra barfota ett tag? Jodå, det är möjligt. Allt är möjligt. Du behöver bara ta ett enda steg i den riktning hjärtat leder dig. Och sedan ett till. Och ett till. Då är du på väg. Då lever du drömmen. Jo, så enkelt är det. Just. Så. Enkelt.

En läsares ord gör mig mållös…

Jag måste bara få dela detta med er som följer min väg och dans in i författarskapet. När jag får ett sådant här mejl ifrån en (två!) av mina läsare av min debutroman Mata inte skuggorna, så räcker mina ord inte till. Jag låter brevet tala för sig själv och säger bara, från djupet av mitt hjärta… TACK Inger och Mats!

”Hej!

Direkt när boken kom i brevlådan kastade jag mig över den och började läsa. Efter två kapitel insåg jag att jag inte skulle kunna sluta läsa förrän jag läst ut den. Den blev därför liggande i flera veckor. När jag så en morgon för ett par veckor sedan såg den på sängbordet kände jag att NU! Började läsa kl 7 på morgonen och gick inte ur sängen, inte ens för att göra kaffe, förrän jag läst ut den. Jag grät floder, log och kände igen mig, fick aha-upplevelser och var helt slut när jag läst klart. Kunde inte sluta tänka på den och när min man kom hem på kvällen och var jättetrött gav jag honom boken och uppmanade honom att lägga sig i soffan och läsa. Han var i princip okontaktbar hela kvällen men jag hörde flera gånger att han grät, och när jag skulle gå och lägga mig sa han bara att han var tvungen att läsa färdigt först. Halv två på natten hade han läst ut den. Ett medvetet val trots att han skulle upp halv sex på morgonen men han försäkrade mig att det var värt det.

Vi har pratat så mycket om boken. Vi återkommer gång på gång till den och igår när vi var på vår bokcirkel fick vi de andra fem att gå med på att läsa den till nästa träff i januari. Tyvärr var ingen intresserad av att köpa den så min bok kommer att lånas ut.

Boken är helt underbar och du har en fantastisk förmåga att skriva så att man inte kan sluta läsa! Du väcker tankar och känslor, synliggör fördomar och skriver på ett sätt som gör att man går in i en annan värld.

Tack, tack, tack från oss båda! Vi längtar efter nästa bok!

Stor kram!
Inger & Mats”

Miraklet är du

Du söker det storslagna i världen utanför, trots att det största miraklet är du. Du vänder dig inåt och känner dig liten, trots att det minsta där utanför visar dig storheten varje dag.

Öppna dina ögon för livets mirakel. Erkänn din storhet. Sök med din blick i det lilla och upptäck det stora. Ta fasta på det mirakel vi kallar livet. Livet som lever genom dig, i dig. Du är mirakulös! Du kan uträtta mirakel.

Inom räckhåll

Vi tror att allt vi drömmer om är så långt, långt borta. Vi söker med blicken i fjärran efter en bild som blir allt suddigare med åren, vi griper efter den med tveksamma händer och skjuter den samtidigt allt längre ifrån oss. Vi får för oss att drömmen är en hägring, ouppnåelig i all sin otydlighet. Ändå finns allt inom räckhåll.

När vi dagdrömmer, när vi önskar och leker med tankarna OM, vilar vårt fokus på ett mål, en sinnets bild av vad som skulle kunna vara. Kanske. Om. Om inte. Det sinnet inte förstår är att drömmar inte är mål, drömmar är livet på vägen. Sinnet radar upp alternativa vägar, hinder, uppförsbackar och allehanda svårigheter som här och nu saknar lösning, allt för att vägen ska kortas, rätas ut och klaras av så fort som möjligt. Dock med det enda resultatet att vägen känns fruktansvärt lång, oerhört komplicerad, snårig och svårforcerad. Vi står villrådiga kvar och låter drömmen blekna.

Det finns dock en liten röst som aldrig tystnar, rösten från hjärtat. Hjärtat som vet att drömmen bara är ett steg bort, ett enda pyttelitet steg. I samma stund som du kliver över tröskeln och börjar gå, blir drömmen verklig. Du börjar inte gå emot den, du jagar den inte, du lever den. Från första steget. Det är så drömmar byggs, det är så drömmar manifesteras. Ett steg i taget. Du kan också gå. Du kan också ta det där lilla men makalösa steget. Steget som får drömmen att leva.

Det börjar med en dröm

Jag minns den så väl, den där dagen. En alldeles vanlig dag i ett alldeles vanligt barnaliv, en skolgård med alldeles för mycket asfalt, en rast av betydligt större värde än de lektioner som omgav den. En alldeles ny bok i min hand, en skrivbok, för andra att skriva i. En bok för att samla minnen, en bok för att beskriva här och nu men också en bok för omtanke och drömmar.

De var populära då, de där skrivböckerna, böckerna där Mina Vänner skulle samlas och bevaras. Jag hade äntligen fått en, jag också. För andra att skriva i. Ingen skrev.

Alla var så upptagna med andras böcker, de böcker som ägdes och förvaltades av de mer populära kamraterna, de böcker det kämpades om att få en sida i innan sidorna tagit slut. Min bok tillhörde inte de eftertraktade. Min bok förblev tom.

Jag stod där med min bok och min finaste penna och kände bladens tomhet sprida sig till min hud, krypa under den och mycket effektivt släcka den glädje och iver med vilken jag valt min bok. Jag kunde välja en bok, det var inte lika enkelt att välja vänner.

Så jag gjorde det som en skrivare och drömmare gör, jag motade tomheten på flykten, vände mig inåt och greppade pennan. Omsorgsfullt vek jag upp den första sidan, plattade till vikningen i mitten och skrev mitt namn. Jag var min egen vän, den första och den bästa. När de populära vännernas böcker blivit fullklottrade och intresset så småningom vändes också mot mig och min bok, tog jag ingen notis om det. Jag var upptagen, med Min bok. Och bland centimeterlängder, hår- och favoritfärger plitade jag ner den dröm som inte ens formulerat sig som en dröm utan mer liknade en oreflekterad självklarhet. Vad vill du bli när du blir stor?, frågade boken. Författare, svarade jag.

Idag, fyrtio år senare, har jag kommit ifatt åttaåringen. Hon som var så klok, hon som visste. Idag har hon gjort sina erfarenheter, vet vad hon vill förmedla och hon har skaffat sig ett språk för att klä sina berättelser. Hon har gjort verklighet av drömmen.

Och en sak står helt klar, kan hon, så kan du. Det är aldrig för sent.