Om komplimanger och lycka

För ett tag sedan läste jag en fundering på Cathrine Schücks blogg. Cathrine var lite upprörd, arg rent av, och frågade sig varför vi människor har så svårt att ge varandra komplimanger och erkännande för våra framgångar. Handlade det om jante, missunnsamhet och avundsjuka? På sitt Instagram undrade hon samtidigt om lycka verkligen bara är ett ”inside job”, behövde vi inte lite hjälp utifrån också? Jag ville men hade ingen möjlighet att reflektera och kommentera där och då, så jag gör det här och nu istället.

Jag tänker så här. Komplimanger, har vi verkligen så svårt att ge sådana? Jag menar att vi i så fall har ännu svårare att ta emot dem. När någon ger oss en komplimang viftar vi gärna bort den, blir förlägna, vet inte vart vi ska vända oss, hur vi ska bete oss. Det är svårt att ta emot en komplimang om vad vi gör och uppnått, vad vi har på oss, våra yttre attribut. Ännu svårare har vi att ta emot komplimanger om vår person, vilka vi är, hur vi är. Kanske är vi ovana, kanske ligger det inte i vår kultur, kanske undrar vi vad den andre vill, egentligen. Oavsett orsak så tycker jag nog att vi har svårare att ta emot en komplimang än att ge den. Kanske är det också därför vi blir osäkra på om vi ska ge en komplimang eller inte, vi vill inte göra den andra besvärad, förlägen? Och när det, som i Cathrines fråga, handlar om stor viktnedgång på kort tid, så kanske vi dessutom blir osäkra. Att kommentera människors vikt kan lätt missförstås, särskilt om vi inte känner till orsaken till viktnedgången.

Jag tror helt enkelt inte att det handlar så mycket om avundsjuka och jante, utan snarare om rädsla. Rädsla för att göra fel, säga fel, att det ska tas emot fel, att vi gör den andre förlägen, att vi bekräftar fel saker på fel sätt etctera etcetera. Rädsla. Osäkerhet. Förlägenhet. Hos oss själva.

Sedan var det det där med Lyckan, lyckan som något mer än ett ”inside job”. Jo, nog är det så att vi människor söker bekräftelse, vill få uppskattning, och att vi känner oss ”lyckliga” när någon ger oss det vi har behov av. Att söka lyckan i något eller någon är mer regel än undantag och känslan av att ”du gör mig lycklig” bygger upp varenda författad roman.

Men är det då inte också så att vi lägger lyckan i någon annans händer? Samma människor som vi upplever gör oss lyckliga, har också all möjlighet att göra oss olyckliga. Makten över lyckan är överlåten till någon annan. Det kanske verkar vara den enkla vägen, vi vill gärna tro att lyckan kan ges till oss, som en gåva. Eller köpas för den delen, det skulle ju vara så enkelt. Om det gick. Det gör det inte.

Lyckan kommer inifrån, som ett uttryck av kärlek. Självkärlek. Liksom glädjen, ett annat av kärlekens ansikten. Lyckan kan inte ges, inte fås, bara skapas i oss själva. I andra människor kan vi spegla vår lycka, den kan reflekteras tillbaka mot oss i andras ögon, i andras handlingar och ord. Men den föds inom oss. Den bor inom oss. Och den växer inom oss. Kan vi ge den till andra, nej. Kan vi dela den med andra, ja.

Din egen lyckas smed, ingenting kunde vara mer sant. Den dag vi till fullo inser vidden av detta, djupet i insikten, den dagen äger vi vår livsupplevelse fullt ut. Den dag vi inser att vi är fria att VÄLJA lyckan, den dagen är lyckan vår. På riktigt.

Vilken vecka det var!

Måndag morgon. Jag borde kanske skriva något om måndagar eller något allmänt klokt om vad som komma skall, men jag kan inte. Känslan ifrån förra veckan är alltför påtaglig fortfarande. Den hänger sig kvar i energin och jag tillåter mig därför att uppehålla mig vid den en stund idag också, njuta av den, dela med mig av den.

Förra veckan var nämligen en ovanligt aktiv vecka i mitt liv. Aktiv vecka så till vida att mitt lugna skrivande på hemmaplan byttes ut mot rörelse, förflyttning, en massa människor och platser. Först var jag uppe i Östersund för att hålla en föreläsning om stress för en större organisation – SÅ givande. Att föreläsa är en av de saker jag tycker mest om, att få dela med mig av tankar, möta människor, få till stånd en dialog där det är möjligt. Egentligen är det ju lite grand samma sak som jag gör här på bloggen, skillnaden är att här sker kommunikationen med hjälp av det skrivna ordet, på en föreläsning är det talet som gäller. Men möts, det gör vi, helt oavsett om vi kan se varandra i ögonen eller inte. Jag är ju alltid jag, tankarna och orden är mina, oavsett kommunikationsform, och du kan alltid svara, kommentera, tänka tillbaka och dela. Teknik när den är som bäst! 😊

När jag var i Östersund passade jag också på att träffa lite bekantingar; tidigare elever och andra människor som kommit att kännas som vänner allteftersom tiden gått. Även om man inte ses så ofta känns det fint att bara kunna plocka upp tråden där man släppte den senast. Jag är så glad över alla dessa människor som kommit in i mitt liv på senare år, människor som berikar min tillvaro på alla möjliga sätt.

Nå, efter tre dagar i Östersund kom jag så hem igen, packade om väskan och åkte till Malmö nästa dag! Med en annan av mina fina vänner var målet att umgås, umgås och umgås. Och äta och dricka gott. Och göra Malmö. Och Köpenhamn. Och musiken. Självklart musiken, oj vad jag längtat efter den! Och vilken underbar helg vi fick. Jag kan inte komma på något annat uttryck än att jag känner mig välsignad. Som om någon hällt en sorts välmåendestoff över hela mig, lindat in mig i mjukaste bomull, draperat mig i de vackraste färgerna och låtit mig njuta ohämmat av livets goda. Välsignad!

Det märkliga med en vecka som den förra är att det kan låta som att jag bara hade roligt hela tiden, och det hade jag ju! Men jag jobbade också, mest hela tiden faktiskt, även i Malmö och Köpenhamn. Vad av allt detta var jobb, vad var nöje? Jag vet knappt. Så är det i mitt liv, jag gör det jag tycker är roligt, förenar nytta med nöje så ofta jag kan, och på något magiskt vis ger det ena det andra. Jag hämtar inspiration var jag än är, jag delar med mig vad jag än gör, nya tankar föds, möten med människor leder till än det ena än det andra. Jag har inte något behov av skiljelinjer, känner ingen nödvändighet i att dra gränser mellan jobb och fritid. Jag är jag och jag gör det jag vill göra. Hela tiden. Låter det konstigt? Det kanske är konstigt…jag vet inte. Hur som helst, en sak vet jag, jag gillar det! Jag gillar mig, jag gillar mitt liv och mitt sätt att leva det. Jag hoppas och önskar att du känner likadant för dig och ditt.

Så! Det var den veckan, nu kanske jag kan släppa taget om förra veckan och ta mig an denna. Vad månde det bliva…

Det handlar inte om tid

Vi talar mycket om stress i vår del av världen, om tiden som inte räcker till, om effekterna av stressen på våra fysiska och mentala kroppar. Som jag ser det skjuter vi allt som oftast bredvid målet. Eller över. Eller under. Det beror på hur man ser det.

Mina tre senaste texter här på bloggen har handlat om Oro, Otillräcklighet och Otillfredsställelse. Efter alla samtal jag haft med människor de senaste åren, har dessa tre utkristalliserat sig som några av de största stressorsakerna i våra liv.

Stress, som jag ser det, handlar väldigt lite om tiden som företeelse, om tiden som räcker eller inte räcker till. Det som stressar oss är sällan tiden i sig utan vad vi gör med den, hur vi prioriterar, hur vi väljer och tänker kring våra förmågor och val. Stressen bottnar inte i tidsbrist utan i mer eller mindre medvetna krav, gränssättning och tankesätt. Stressen tar sitt djupaste avstamp i hur vi ser på oss själva, vårt självförtroende och självkänsla. Stressen handlar om hur vi ser på oss själva och andra, på livet och vad vi gör med det, på vårt mod och feghet, på att leva eller existera.

Först när vi tar livet på största allvar kan vi ta det med en klackspark. Först när vi ser livet och oss själva i vitögat kan vi slappna av. Innan dess springer vi bara. Springer med en ständigt tilltagande oro av att missa saker på vägen. Och vet du, det är precis det vi gör, missar saker. Vår känsla i det avseendet är helt sann, det är vårt klokare jag som påkallar uppmärksamhet. När vi inte tar oss själva och det liv vi fått till skänks på allvar, så missar vi hela grejen. Vi jagar det vi redan fått, i tron att det finns bortom nästa krök. Vi letar och söker svaren utanför när vi bär dem med oss hela tiden. Vi tror att vi kan ”ta det sedan”, när imorgon alltid skapas här och nu. Vi går vilse. Springer vilse.

Om du känner att något av det jag skriver slår an en ton i dig, om något av det känns bära ett uns av sanning också för dig, stanna då upp. Sluta spring. Ta tag i din oro, din känsla av otillräcklighet, din malande magkänsla av otillfredsställelse. Syna dem, syna vad som ligger bakom, vad som verkligen ligger i botten och skaver. Sätt inte på ett nytt plåster den här gången, ta reda på vad som orsakar skavsåret. Spring inte fortare, gå långsammare. Ta reda på vad som hindrar dig från att leva ditt liv i tillfredsställelse, med nyfikenhet, i glädje, utan oro, med full energi och närvaro. Du har alla svaren. Du har alla förmågor. Ditt liv är just ditt liv. Att leva. Som du vill.

Om Otillfredsställelse

Den där känslan av att livet rinner som finaste saharasand mellan dina fingrar. Omöjlig att greppa, omöjlig att stoppa, omöjlig att spara. Du fyller år, igen. Ännu en midsommar. Ännu en julafton. Vad har hänt sedan sist? Inte mycket. Blev det inte mer än så här, livet?

Vems är felet? Jobbet? Partnern? Omständigheterna? Slumpen eller ödet?

Jag frågar dig, vad hände med äventyret? Vad fick dig att sluta resa och upptäcka nya världar? Vad fick dig att sluta skapa och istället bara följa med?

Var det kanske bekvämligheten? Du är ganska nöjd med det du har, det du åstadkommit, men ändå inte… Eller var det kanske tryggheten? Du vet vad du har men inte vad du får, du är inte beredd att offra något, vågar inte släppa sargen av rädsla för att sargen ska försvinna.

Jag tänker att den som länge levt med ambitionen att skaffa sig trygghet lätt blir fånge i själva tryggheten. Rädslan växer sig starkare för varje år, det ungdomliga modet känns alltmer avlägset, mer står på spel. Att gå utanför ramarna, att bryta upp, att släppa taget, att våga hoppa… Allt leder till oro i hjärnans vindlingar. Du har jobbat hårt för den här tryggheten, säger hjärnan. Ska du nu äventyra allt du byggt upp, alla väggar, alla tak, byttor och boxar? Nej, städa ett varv till istället, pynta med lite nya attiraljer, renovera, bygg om. Men håll dig innanför väggarna, det var ju det här du ville ha. Eller…?

Trygghet är bra, så länge den inte blir en begränsning. Trygghet är bra så länge den inte står i vägen för det äventyr som livet är menat att vara. Om väggarna krymper, om luften känns syrefattig, om din blick längtansfullt söker sig ut genom fönstret, bortom horisonten, då är det dags att utmana tryggheten. Lyssna till din längtan, finn modet att följa den. Du kan göra avkall på mycket, men du kan inte kompromissa bort ditt hjärta.

Om Otillräcklighet

Du känner dig otillräcklig, säger du. Du räcker inte till för allt du vill göra, för alla som behöver dig, för allt som krävs av dig. Du är fullt tillräcklig, säger jag. Du räcker till för precis det du vill göra och det du kan göra.

Din känsla av otillräcklighet tar sin grund i dina krav på dig själv. Otillräcklighet är inget faktum, inget som ligger utanför dig eller bortom din kontroll. Otillräcklighet är en känsla som svarar på den tanke om krav som du lägger på dig själv. Omgivningens uttalade eller outtalade krav är inte per automatik dina egna. Du väljer. Du råder över dig, dina tankar och därmed dina känslor. Du bestämmer.

Om du gjort ditt bästa, vilket jag tror mig veta att du alltid gör, då är det tillräckligt. Du är tillräcklig. Ingen kan göra mer än sitt bästa, eller hur? Begär då inte mer än ditt bästa av dig själv. Du skulle aldrig begära mer av någon annan.