På andra sidan glaset

FönsterglasJag sitter på ett café i vår huvudstad. Stora glasfönster skiljer världen där utanför från världen här inne. Det skymmer. Liv och rörelse på båda sidor om glaset. Hög volym, buller, brak och bak.

Jag ser tiggerskan försöka hålla kylan borta med filtar, sjalar, tidningar och påsar. På burkens botten skramlar några få ensamma mynt. Under de dryga två timmar som jag sitter här och hon där, förblir den knöggliga pappmuggens innehåll oförändrat.

Jag betraktar människorna där utanför, alla de som går förbi. Alla de som har bråttom. Så bråttom. De skyndar, småspringer, vissa med väskor andra med barn i släptåg, alla bär på något. Vart är de på väg, undrar jag, varför denna brådska? Som om alla är på jakt, i rollen som jägare eller rollen som villebråd. Vem som är vad går inte att urskilja. Alla springer, ingen når fram, ingen kommer undan. Den enda som är stilla är hon, tiggerskan. Är det därför alla andra jagar, av rädsla för att bli som hon? Är det därför ingen tittar ner, av rädsla för att stanna upp? Är det därför de väjer undan, för att hon påminner oss om vår sårbarhet, om hur lite som egentligen skiljer oss åt?

Ett tunt fönsterglas skiljer henne från mig. En tunn ruta mellan värme och kyla, mellan innanför och utanför. Transparensen är total, ändå en barriär närmast omöjlig att forcera.

Så plötsligt vänder hon sig om, våra blickar möts genom glaset. För en stund håller livet andan, för en sekund besegras avgrunden. Ett ögonblick av mänsklig kontakt, en paus, en stillhet med jakten som kuliss. Jag här inne, hon där ute. Ett svagt leende, en glimt av något annat, innan sorgen åter fyller ögonen.

En glasruta, det är allt. Allt, är en glasruta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *