Om Vetskap och Vetenskap

KNOWLEDGE 2Kan du VETA att något finns om du inte kan se, höra, känna, lukta eller smaka på det? Kan du uppleva världen och livet med något annat än dina sinnen eller apparater som är konstruerade som dina förlängda sinnen? Kan något gälla som ”sant” även om du inte alls kan ”ta” på det?

I vår del av världen är svaret nej. Allt som inte låter sig mätas eller registreras, som inte kan testas, upprepas och vederläggas metodiskt är inte ”fakta”, inte ”sant” och kan därmed inte byggas vidare på. Det är inte Kunskap, bara TRO eller gissning. Att tro och gissa är inte en bra grund för beslut, det är inte gott nog.. För beslut krävs fakta. Sägs det. Detta får mig i och för sig att klia mig lite i huvudet, fundera över börsen, bostadsbubblan, politiken, bensinpriset… Styrs inte detta väldigt mycket av tro och ”förväntan”? Är förväntan fakta? Förvirrande.

Men åter till vetenskapen. Det som inte låter sig bevisas vetenskapligt, för att det helt enkelt inte går att undersöka med vetenskapliga metoder, det kan vi alltså inte VETA, påstår vi. Men tänk om metoden är otillräcklig? Metoden kanske inte är allomfattande? Metoden kanske har sina brister och begränsningar? Hur gör vi då? Ska vi sluta fatta beslut om vi inte har vetenskapen på vår sida eller ska vi söka efter andra metoder?

Jag tänker att vi ju faktiskt har en helt annan, väl så pålitlig metod. Den där som kan kallas det inre vetandet. Det där som gör att du bara VET, utan förbehåll och utan tvekan, men som hjärnan kan ifrågasätta vilt eftersom det är ”ologiskt”. Hjärtats vetskap, själens kunskap eller ska vi kanske kalla det medVETandet? Du vet vad jag menar, magkänslan, den där som säger om något är rätt eller fel, bra eller dåligt, gott eller ont. Kan vi inte lita till den metoden?

Vetenskaplig metod hör hemma i vetenskapliga sammanhang, men det gör väl inte andra metoder sämre när vi rör oss utanför de vetenskapliga disciplinerna? Och livet utanför vetenskapen är väl inte mindre värt än livet inom den? Livet begränsas knappast till en vetenskaplig disciplin.

Jag funderar på varför vi tillmäter den så kallade VETenskapen så högt värde medan medVETandet inte alls tas på samma allvar. Är den kunskap vi genererar utanför kroppen och analyserar endast med hjärnan verkligen så mycket mer värd än den kunskap som kroppen och hjärtat förmedlar? Borde vi inte värdera de olika metoderna lika högt?

Med vilket VETande fattar du dina viktigaste beslut? Tänker du fram besluten, väger fakta mot fakta, eller litar du till en inre vetskap? Ärligt, hur gör DU?

Är det ok idag att fatta stora beslut med endast det inre vetandet som grund, baserat på något som inte anses vara fakta eller sanning? Vi påstår att vi har fakta som grund, men ärligt, hur gör VI som samhälle egentligen?

Jag tänker så här. Vi säger en sak och gör en annan. När det tjänar våra egna syften frågar vi efter och hänvisar till vetenskapen och våra tolkningar av den. Men när det verkligen kommer till kritan så fattar vi alla meningsfulla beslut utifrån en egen, inre, övertygelse. Det är min övertygelse.

Det bästa och största exemplet är Kärleken. Kan du bevisa att kärleken finns? Kan du förklara kärleken, mäta den? Självklart inte, ändå VET du att den finns, du behöver inga bevis. Det är till och med kärleken du lever för och styrs av. Du lever i och för någonting som inte låter sig bevisas. Hur mycket annat VET du som vetenskapen inte kan bevisa men som ditt medvetande VET? Vem äger sanningen? Vad är sant? Egentligen. Jag bara undrar…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *