Om komplimanger och lycka

För ett tag sedan läste jag en fundering på Cathrine Schücks blogg. Cathrine var lite upprörd, arg rent av, och frågade sig varför vi människor har så svårt att ge varandra komplimanger och erkännande för våra framgångar. Handlade det om jante, missunnsamhet och avundsjuka? På sitt Instagram undrade hon samtidigt om lycka verkligen bara är ett ”inside job”, behövde vi inte lite hjälp utifrån också? Jag ville men hade ingen möjlighet att reflektera och kommentera där och då, så jag gör det här och nu istället.

Jag tänker så här. Komplimanger, har vi verkligen så svårt att ge sådana? Jag menar att vi i så fall har ännu svårare att ta emot dem. När någon ger oss en komplimang viftar vi gärna bort den, blir förlägna, vet inte vart vi ska vända oss, hur vi ska bete oss. Det är svårt att ta emot en komplimang om vad vi gör och uppnått, vad vi har på oss, våra yttre attribut. Ännu svårare har vi att ta emot komplimanger om vår person, vilka vi är, hur vi är. Kanske är vi ovana, kanske ligger det inte i vår kultur, kanske undrar vi vad den andre vill, egentligen. Oavsett orsak så tycker jag nog att vi har svårare att ta emot en komplimang än att ge den. Kanske är det också därför vi blir osäkra på om vi ska ge en komplimang eller inte, vi vill inte göra den andra besvärad, förlägen? Och när det, som i Cathrines fråga, handlar om stor viktnedgång på kort tid, så kanske vi dessutom blir osäkra. Att kommentera människors vikt kan lätt missförstås, särskilt om vi inte känner till orsaken till viktnedgången.

Jag tror helt enkelt inte att det handlar så mycket om avundsjuka och jante, utan snarare om rädsla. Rädsla för att göra fel, säga fel, att det ska tas emot fel, att vi gör den andre förlägen, att vi bekräftar fel saker på fel sätt etctera etcetera. Rädsla. Osäkerhet. Förlägenhet. Hos oss själva.

Sedan var det det där med Lyckan, lyckan som något mer än ett ”inside job”. Jo, nog är det så att vi människor söker bekräftelse, vill få uppskattning, och att vi känner oss ”lyckliga” när någon ger oss det vi har behov av. Att söka lyckan i något eller någon är mer regel än undantag och känslan av att ”du gör mig lycklig” bygger upp varenda författad roman.

Men är det då inte också så att vi lägger lyckan i någon annans händer? Samma människor som vi upplever gör oss lyckliga, har också all möjlighet att göra oss olyckliga. Makten över lyckan är överlåten till någon annan. Det kanske verkar vara den enkla vägen, vi vill gärna tro att lyckan kan ges till oss, som en gåva. Eller köpas för den delen, det skulle ju vara så enkelt. Om det gick. Det gör det inte.

Lyckan kommer inifrån, som ett uttryck av kärlek. Självkärlek. Liksom glädjen, ett annat av kärlekens ansikten. Lyckan kan inte ges, inte fås, bara skapas i oss själva. I andra människor kan vi spegla vår lycka, den kan reflekteras tillbaka mot oss i andras ögon, i andras handlingar och ord. Men den föds inom oss. Den bor inom oss. Och den växer inom oss. Kan vi ge den till andra, nej. Kan vi dela den med andra, ja.

Din egen lyckas smed, ingenting kunde vara mer sant. Den dag vi till fullo inser vidden av detta, djupet i insikten, den dagen äger vi vår livsupplevelse fullt ut. Den dag vi inser att vi är fria att VÄLJA lyckan, den dagen är lyckan vår. På riktigt.

2 thoughts on “Om komplimanger och lycka

  1. Människan har sin fria vilja i tro , tanke, känsla och handling. Väljer jag att tro att jag är lycklig, tänker att jag är lycklig och är tacksam för allt jag har känner jag mig lycklig och kan dela min lycka genom mina handlingar med mina medmänniskor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *