Om begrepp och förstånd

Vi begrep inte men förstodEn rad, en strof ur en dikt, har följt mig den senaste tiden. Den har legat i bakhuvudet och poppat upp lite då och då, påkallat uppmärksamhet utan att jag vetat vad den vill säga mig. Men så idag fick den tag i mina tankar på riktigt. Det är Werner Aspenström som skrivit, nu tagen ur sitt sammanhang (dikten heter Nordisk Gemenskap), men det spelar mindre roll, det är raden i sig som har ett värde för mig. Det är den som fastnat.

”Vi begrep inte ett skvatt
men förstod mer och mer.”

”Vi begrep inte ett skvatt, men förstod mer och mer.” Visst är det väl så? Visst famlar vi, griper efter små tunna, gulnade halmstrån, allt för att förstå vad som händer, vart vi är på väg, varför vi gör som vi gör. Ändå har vi inte den ringaste aning. Ändå vet vi.

Vårt intellekt söker sammanhanget, söker förklaringar och förnuft, men ju mer vi söker, ju mer vi lär, desto mindre begriper vi. Mer kunskap föder större insikt om allt vi inte kan. Så famlar vi vidare, ibland på fast mark, ibland med gungfly under våra bara fötter. Endast den som inte söker, endast dåren, tror sig veta.

Samtidigt, på en annan planet, i ett annat rum, viskar hjärtat, Fortsätt, fortsätt framåt, du är på rätt väg. Hjärtat som säger, jag förstår. Hjärtat som skänker förvissning, som känner det sinnet inte kan greppa. För den som söker endast med hjärnan står bara förvirringen till buds, fotfästet ger vika, avgrunden visar sig. För den som öppnar hjärtats kammare och litar på vad som där sägs, är grunden solid och vetskapen en gåva. När sinnet letar efter nya planeter ler hjärtat och viskar, Jag känner dem alla, jag är rymden de vilar i.

Så är det med mig. I min upptäcktsresa på planeten, i mitt sökande efter nya planeter, begriper jag stundom inte ett skvatt. Men jag vilar i rymden, och jag förstår mer och mer.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *