Naturen lär mig

Naturen är min skattkista, min inspirationskälla, min kraftbank och läromästare. Som så många andra längtar jag nu innerligt efter vår, sol, värme, färgglada blommor, friska blad och grönt gräs. Otåligheten sjuder i mig, kroppen och sinnet protesterar högljutt för varje ny snöflinga som envisas med att falla och blåsten för tankarna till flykt mot sydligare breddgrader. Igår var en sådan dag. En otålig dag.

Till slut blev jag trött på mitt eget ältande och gick ut. Ena stunden sken solen från en klarblå himmel, nästa kom det regn från kolsvarta moln. Inom loppet av ungefär tre minuter. Fram och tillbaka. Ungefär som mitt humör. Jag gick min lilla vanliga runda, letandes efter vårtecken bland de bruna, multnande löven. Inte en tillstymmelse till blåsippeblad, inget grönt gräs, inga häggknoppar som kunde vittna om en närstående grönska. Jag vet, jag VET att det bara är slutet på mars, men det spelar liksom ingen roll. Jag tror mitt skåneblod gör sig påmint vartenda år så här dags, det är liksom fött och uppvuxet med att slutet av mars ÄR vår. På riktigt. Spelar ingen roll att jag levt i förskingringen i trettio år.

Jag kände hur mitt humör multnade likt löven under mina fötter. Men så plötsligt, ljudet av en hackspett. Alldeles nära, ihärdigt, hårt, som om den ville trumma in något i mitt huvud. Jag stannade upp, höjde blicken men kunde inte få ögonen på den. Hörde bara dess fortsatta trummande mot en murken trädstam någonstans längre bort. Så blev jag stående, spanandes in bland träden och upptäckte nästan förvånat alla andra småfåglar som idogt for fram och tillbaka, kvittrandes eller med näbbarna fulla av bomaterial. Mina spända axlar sjönk, mina lungor sög girigt in den friska luften, en djup suck och mitt sinne lättade.

Med ljusare ögon såg jag mig omkring och plötsligt var min värld inte alls längre brun och tråkigt. Jag såg färg överallt! Mina ögon letade efter färgerna och formerna, men nu utan ett färdigt koncept. Utan mallen ”blåsippa”, såg de nu de lila fröhängena som låg på marken precis framför mina fötter. Den vita laven var nu inte längre vit utan istället full av grönblå toner som ackompanjerades av ett guldbrunt lövs skimrande mjukhet. Den geggiga vattenpölen som jag muttrande fått hoppa över för en stund sedan rymde nu ett litet rödgult frösmycke. Överallt dessa färger och former, ren lycka for genom mina ådror!

Jag skrattade högt där jag stod i min enskildhet i skattkammaren. Ännu en gång påmindes jag av naturen själv. Påmindes av den jag är en del av, påmindes om det jag egentligen vet, att vi ser det vi vill se, att vi får det vi behöver. Om vi bara är öppna, om vi bara klär av oss de begränsande uppfattningarna, om vi ser med barnets, inte den vuxnes, ögon. Då ser vi. SER.

Naturen sade, så är det i det lilla, men också i det stora. Så som du väljer att betrakta världen, de glasögon du har på dig när du tittar ut, avgör vad du ser. Tror du att världen är en ond, svart, elak plats, så är det vad du finner. Förväntar du dig att världen är vacker och människor goda, så är det kärleken du speglar. Som alltid, du väljer. Tack Moder Natur för påminnelsen. ❤

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *