När slutade vi drömma?

GuldVad hindrar dig från att leva din dröm? Om du är som de flesta andra så är svaret på frågan egentligen ganska enkel. Rädsla. Rädslan för det okända. Du vet vad du har men inte vad du får. Du kanske också är rädd för uppoffringarna det innebär. Dörrarna du måste stänga, sakerna du måste släppa, relationerna du måste lämna bakom dig. Att öppna för något nytt innebär alltid att släppa något av det gamla. Ofta vill vi både ha kakan och äta upp den, helst bara russinen.

Många människor intalar sig att det är de yttre omständigheterna som utgör själva begränsningen.  Pengarna som saknas, jobbet man måste gå till, ansvaret. Men vet du, ingen förändring börjar i det yttre. Allt börjar med drömmen, din innersta önskan.

Så länge vi är barn och en bit upp i ungdomsåren så drömmer vi. Vi målar upp vår framtid, och i vår fantasi finns inga större begränsningar. När jag blir stor då ska jag…! Vi ser för vår inre syn hur vi bor, var vi jobbar, vår familj, våra äventyr. Inte för en sekund ser vi någonting annat än att vi lyckas med våra föresatser. Vi VILL ju, då måste det också bli så.

Så när slutade vi drömma? När slutade vi tro på vår egen förmåga att skapa det liv vi vill leva? När började vi bli rädda? När slutade vi försöka? När började vi fnysa åt våra egna drömmar, se dem som fantasier utan värde? Det är ju med drömmen allt börjar! Vi måste nära våra drömmar, måla dem, ta ett litet steg i den riktning vi vill. Att ge upp drömmen är att ge upp hoppet, det har du inte råd med!  Var åtminstone inte rädd för din dröm. Det som glimmar kan vara guld.

 

2 thoughts on “När slutade vi drömma?

  1. Ja den så kallade Trygghetsfällan fångar in oss i ett hörn. Och jag hör till dom som inte vill ge upp allt för mycket. Men, jag hoppas jag fortsätter ha mindre men fiiina drömmar att fortsätta jobba för hela tiden, alltid. Nu …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *