När jag var åtta år visste jag…

Jag visste då…

Hur vet man att man ska skriva, skriva bok, böcker? Jag vet inte, jag vet bara att jag vet. Jag vet att jag som åttaåring på frågan om framtida yrke med självklarhet skrev ”Författare” i min första Mina Vänner-bok. När mina vänner skrattade och gjorde sig lustiga över yrkesvalet och påstod att det inte var ett riktigt jobb blev jag helt vilsen. För mig var det självklart, jag skrev ”författare” utan att ens ha reflekterat över det, jag bara visste. Jag minns att nästa gång jag skrev i en sån där bok så skrev jag ”Postkassörska”, det var enklast så.

Det fanns som ingenting annat. Men självklarheten var inte längre lika självklar utan förvandlades mer till en dröm. På högstadiet ville dåvarande syokonsulenten att jag skulle bli plåtslagare, i jämställdhetens namn. Jag läste språk. På gymnasiet valde jag humanistisk linje, latin var ju roligt. Men okej, jag läste ett års extra matte också, för säkerhets skull… När derivatan kom in i bilden fick jag nog och slutade min mattekarriär medan flaggan fortfarande var i topp.

Ja sedan stod jag då där, inför det stora valet, yrkesvalet. Jag minns än idag väntrummet, eller kanske snarare korridoren, utanför yrkesvägledarens rum. Metallställen på väggen, ett papper för varje yrke, svart text på vitt papper, ett oranget fält i ovankant med titeln för yrket som pappret sammanfattade. Jag stod där och kände mig ganska liten, tittade rad upp och rad ner, nej, nej, nej. Av alla yrken blev det två kvar, två tänkbara, två kompromisser, journalist och informatör. Eftersom jag då fortfarande var en ganska blyg gesäll och såg framför mig hur skjutjärnsjournalisterna armbågade sig fram med sina mikrofoner så föll valet på informatör. Då fick jag ju i alla fall hålla på med ord. Även om den tanken förmodligen var höljd i dunkel sedan länge så fanns den ändå där, någonstans, i det undermedvetna, självklarheten som blivit en dröm. Därifrån sjönk den sedan allt längre ner i glömskans och prestationens mörka källare.

Det är 30 år sedan. Trettio år. Och nog har jag skrivit alltid, med min egen hand men inte med min egen röst. Min hand har jag lånat ut till andra som behövt den, jag har hjälpt till att göra deras röst hörd, gjort deras sak till min. Det har varit givande år på många olika sätt, jag har lärt mig otroligt mycket, delat med mig av lika mycket, träffat fantastiska människor och haft mestadels roligt under tiden. Framförallt har jag LEVT, levt och gjort erfarenheter, formats och mognat.

Och nu känns det som att jag kommit fram. Nu är tiden inne, för min röst. Min tid. Jag jublar. Åttaåringen i mig tar glädjeskutt. Nu kan jag äntligen göra det jag innerst inne hela tiden väntat på att göra, det som allting skulle leda fram till. Jag kan låta drömmen vara min självklara verklighet, jag kan skriva utifrån mitt sanna jag, min själ. Jag är en soulwriter, jag skriver för att jag tror på drömmar. Mina egna och andras.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *