När det börjar skava….

Du vet hur det känns. Du utför ditt arbete väl, du är uppskattad, du trivs, du passar in, allt är frid och fröjd. Men så efter ett tag, någonting börjar pyra inombords. Ett sting av otillfredsställelse. Ingenting har egentligen hänt, allt är som förut, men ändå…otillfredsställd. Den kloka tittar inåt, funderar och känner efter. Hjärtat talar, hjärtats språk är lågmält men uppfodrande. Den kloka lyssnar och följer rösten.

Den okloka letar efter svar i omgivningen, synar arbetsuppgifterna, medarbetarna, chefen, arbetsmiljön. Trots att ingenting hänt, trots att allt är som vanligt, trots att det som förut kändes bra nu känns skavigt, så letar man orsaken till otillfredsställelsen i omgivningen. Kanske försöker man nonchalera rösten, men flamman är tänd. En flamma som inte låter sig släckas. Din flamma, din inre röst, flamman som vill ditt bästa, som driver dig att utvecklas.

Om du inte lyssnar på den lilla rösten där inne fortsätter den att öka i styrka. Skavet blir större. Någonting lockar och drar men du vet inte vad. Ovetandes är du på väg samtidigt som du står kvar. Du går men dina skor är fastklistrade i marken, skorna skaver allt värre. Du skyller på skorna. Och ju mer skorna skaver desto mer lägger du ditt fokus på just…skorna. Dina tidigare så bekväma skor, dina ingångna favoriter, är plötsligt både slitna, fula och osköna. Skavet beror på skorna, du vet det, så måste det ju vara. Så du börjar bråka. Vill ha nya skor, andra arbetstider, bättre schema, andra arbetsuppgifter, större frihet… Du känner dig begränsad, fast och försöker ändra din omgivning, dina yttre ramar, ditt yttre innehåll.

Vägen känns oframkomlig, men du är inte den som ger upp. Du vill ju vara kvar, egentligen. Du vill ju vara här, på samma plats, där allt nyss var så trevligt och tryggt. Här, där det nu bara är tryggt.

Rösten därinne, rösten du inte vill lyssna till, ökar sin styrka och börjar locka med andra bilder. Bilder som utmanar din trygghet. Det grönare gräset på andra sidan. De nya möjligheterna, alternativen. Nya känslor, inte bara av det som är utan av det som skulle kunna vara, längtan. Längtan till något mer, något nytt, något större. Äventyr.

Hjärnan protesterar, nej nej, tryggheten först, det är skornas fel, inte dina fötters steg. Dissonansen mellan dig och omgivningen blir allt större. Den flamma som tänts har övergått i en eld som inte låter sig släckas.

Så en dag går det inte längre. Du står inte ut. Du släpper taget. Kliver ur skorna. Och går. Lättnaden när beslutet är fattat. När friktionen mellan dig och skorna inte längre existerar. Du behöver inte längre plåstra om dina stackars fötter. De svävar, barfota, friskt grönt gräs mellan tårna. För en kort sekund tittar du bakåt, ett uns av saknad över de gamla trotjänarna som lite sorgligt står kvar, uttjänta. Kanske tvekar du, en sekunds ånger, men så känner du dina bara fötters glädje, känner lättheten med vilken du rör dig. Du är fri! Och det är värt allt.

Över axeln ser du hur dina skor putsas upp och träs på en annans fötter. Hur de passar perfekt, hur de lever upp. Du undrar varför du inte gick tidigare. Varför du tillät skavet så länge. Varför du inte såg att det var du och dina fötter som var på väg. Varför du prompt skulle ha just de skorna när det finns så många andra att välja på.

Du tittar ner på dina egna nakna fötter, får en förnimmelse, en glimt av de nya strumpor och nya skor som du nog ska komma att vilja ha. Men än är det inte tid, här och nu ska ni njuta av den fria känslan, den nakna, avklädda. Med lätta steg vandrar du stigen fram, du ser inte målet, vägen är obekant. Men äventyret har börjat och ingenting skaver. Du har kommit hem. Du är fri.

One thought on “När det börjar skava….

  1. Åh, vad bra beskrivet! En härlig tanke – att känna frihetens friska fläktar mellan tårna 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *