Något jag inte pratar om…

begransningarJag sov knappt en blund i natt. Jag sover oftast gott, det är lugnt i mitt hjärnkontor, lugnt i min själ. Dock finns det en hake som jag inte skrivit om och inte pratar om så ofta heller. Nämligen det faktum att jag dygnet runt har en gräslig värk från ryggen ner i hela vänstersidan, ner till lilltån. Det är inget nytt, jag har dragits med det i varierande grad i många år men de senaste tre åren har jag inte kunnat gå några längre promenader och de senaste tolv månaderna har smärtan bara ökat och är lika förfärlig som handikappande. Äntligen har sjukvården också förstått att något är galet och magnetröntgen visar mycket riktigt en diskkollaps med en massa nerver i kläm.

Men som sagt, jag vill egentligen inte prata om det här, att lägga fokus på det gör det faktiskt bara värre. Att jag nu trots allt väljer att skriva om det är främst för att smärtan i sig fascinerar mig. Hur den kroppsliga smärtan så sakta infiltrerar livet och tär på orken, men också det där ”andra”. Jag har funderat på vad det är i och med smärtan som är värst.

Är det själva det onda, värken, huggen, det isande och brännande? Nej, inte för mig. Jag har en hög smärttröskel och står ut med ganska mycket smärta. Jag vägrar till läkares irritation alla värktabletter, smärtan i sig kan jag nämligen stå ut med. Så nej, själva smärtupplevelsen är inte det värsta. Är det då att orken tryter, att jag blir trött? Värk tär ju som bekant på resurserna. Nej, inte det heller. Jag ser helt enkelt till att vila mer, sova mer, följa min kropps behov. Inte heller det har jag några stora problem med. Så vad ÄR det då? Vad är det som gör att jag ändå inte bara kan acceptera den här smärtan, den här trasiga ryggen?

Efter lite funderande har jag kunnat sammanfatta det i ett ord, ett ord som i sig själv vibrerar med en låg och trist frekvens. Ett ord som jag ogärna använder. Ordet är Begränsning. Jag känner mig begränsad. Inte mentalt, inte själsligt, men fysiskt. Begränsad. Jag kan rent fysiskt inte förflytta mig som jag vill, dit jag vill, när jag vill, om jag vill. Begränsad.

Jag vet att jag är fri. Jag vet att jag kan skapa vad jag vill, påverka min framtid i alla avseenden. Jag vet att den upplevda begränsningen är ett påhitt som jag faktiskt skulle kunna komma över, kunna ”laga”, om jag bara tillät det. Ändå gör jag inte det, jag förmår det inte. Det finns något i denna kroppsliga begränsning som syftar till att visa mig på något, ett antagande gömt någonstans djupt i mitt inre, ett tvivel eller en rädsla. Jag kommer att knäcka den nöten också, jag vet det. Men jag är en otålig gesäll, jag vill inte vänta på mig själv längre. Så jag tar hjälp av sjukvården, låter de bästa avhjälpa problemet. Men tro inte att jag inte fortsätter jobba med den där nöten, för innerst inne vet jag att min kropp skulle kunna fixa till det här alldeles på egen hand om jag bara lät den göra det. Och jag är hemskt nyfiken på vad det är för tvivel eller rädsla jag har som jag inte visste att jag hade.

Begränsningen är ett påhitt, jag fortsätter söka mig bakom illusionen. Fortsätter leta den självpåtagna begränsningens antagande som min hjärna lurar mig att tro på. Fysik i all ära, men det är inte där begränsningen sitter.

Själsligt är jag fri, mentalt står jag vid en gräns. Det är min uppgift att gå bortom den. Bortom begränsningen som inte finns. Wish me luck.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *