Min själ är liten, blå och har sugproppar till fötter

Bilden är en tavla av min vän Maud Bexelius och hennes tolkning av Lilla Blå.

Bilden är en tavla av min vän Maud Bexelius och hennes tolkning av Lilla Blå.

Mitt i mina hostattacker förra veckan lyckades jag somna, och vaknade helt rätt för att minnas det jag nyss drömt. Vissa drömmar talar så tydligt… Detta är en sådan. Följ med…

———

Djupt, blåsvart vatten. Alla är rädda, men nu trygga och säkra uppe på den jättestora, runda flotten. Alla utom jag. Någon måste hålla flotten i rörelse, få den att snurra, inte stagnera. Jag har hjälpt alla upp, nu är jag kvar i det djupa vattnet, för jag vet att jag måste. Jag håller i kanten, sparkar för att hålla flotten i rörelse, runt, sakta runt. Det är okej, jag vet att detta är min uppgift, jag är inte rädd.

Något nafsar i mina fötter, jag sparkar bort det. Något biter i min ena tå, det gör ont, men jag kickar bort ifrån det. Men så hugger något mig högre upp, ända uppe vid vattenytan. Det gör ont, jätteont. Alla ser, alla skriker, alla vill att jag ska komma upp. Även jag blir rädd, jag vet att jag behöver hjälp, men att hoppa upp på flotten är ingen utväg. Så jag ropar, ropar på Lilla Blå.

”Lilla Blå, om du hör mig. Hjälp mig Lilla Blå, hjälp mig om du kan!”

Jag hinner knappt uttala orden förrän han är där. Han kommer simmande emot mig som så många gånger förr, min egen lilla räddare. En liten varelse, som en korsning mellan en geckoödla och en groda, huvudet spetsigt som en fågeldinosaurie i barnprogrammen på TV. Kroppen och de smala lemmarna är genomskinliga, som glasnudlar med en kärna av skimrande blått, huvudet är knallblått och längst ut på lemmarna har han sugkoppar, också de knallblå. Han är en vattenvarelse, helt beroende av vatten, av att vara nära och i saltvatten, nära, och i, källan.

När han kommer emot mig i djupet för han med viss möda med sig en konstruktion, en alldeles egen konstruktion, bara för mig. Som en extra kropp eller flytväst om man så vill. Den ser inte mycket ut för världen, mest som en samling däck travade ovanpå varandra, men konstruktionen flyter. Lilla Blå vet precis vad jag behöver.

Jag klättrar upp och hänger med kroppen över däcktraven, håller mig fast med enkelhet, endast fötterna är kvar i vattnet. Fötterna är kvar för jag måste fortfarande själv göra jobbet, jag måste själv paddla vidare. Men Lilla Blå är med mig nu. Han sitter längst ner, i däcktravens hål, ända nere vid vattenytan eftersom han inte kan vara utan vattenkontakt några längre stunder. Jag tittar på människorna på flotten, de är okej, de klarar sig utan mig. Någon av dem måste växa, utmana rädslan, göra det som krävs. Någon av dem kommer att göra det, jag vet det.

Jag sparkar iväg, in mot land, in mot säkerheten. Med farkosten, flytvästen går det fort. Vattnet sköljer upp, jag ser hur det forsar där inne i hålet, blir lite orolig för Lilla Blå, går det bra, är han med? Jag stannar till, han kommer genast pilande upp för däckkantens insida. En liten stund klarar han sig utan vattnet, bara ytan är fuktig så går det bra. Han kommer upp, sätter sig på kanten, lägger huvudet på sned. Är allt okej med mig? Absolut, jag ville bara kolla så att DU var okej. Han ler, självklart, jag klarar mig alltid.

Vi fortsätter mot land. Jag stannar till ibland, Lilla Blå tittar upp, vi har koll på varandra. Så når vi strandkanten. Åh, vilken lättnad! Trygghet, säkerhet. Men jag kan inte lämna Lilla Blå, vill inte lämna, han måste följa med. Jag vet att han klarar en stund på land om jag bara bär med mig farkosten, i fukten därinne klarar han sig den korta stund det tar att komma hem. Hemma kan jag ordna saltvatten, någonstans där han kan bo. Nära mig.

Jag skyndar mig, men det är tungt, farkosten är inte lättburen, inte på land. Till slut kommer jag fram till min port, men blir stoppad av människor som vill mig en massa saker. Människor som undrar, människor som vill ha hjälp, människor som bara vill veta var jag varit. Jag avslutar samtalen så fort jag kan, vänligt men bestämt. Jag vet att det är bråttom, måste komma in. Tekniken strular, portkoder som gjorts om, programvaror, regelverk, man har ändrat en massa sedan jag for. Så får jag äntligen upp dörren, ska lyfta in farkosten, kroppen jag burit på, men tänker att jag måste kolla till Lilla Blå först. Jag tittar ner. Finner en livlös, genomskinlig kropp utan något blått skimmer, utan huvud. Huvudet är borta! Jag tar upp den livlösa, huvudlösa kroppen, håller den i min hand. Jag står där, helt slut efter den långa kampen, men till vilken nytta! Jag sjunker ner på trappsteget utanför min port, känner hur all energi, all kraft rinner ur mig, tårarna som rinner, tomheten som sprider sig i kroppen.

Jag letar efter en näsduk i min ficka, genomblöt förstås, oanvändbar. Plockar upp hela förpackningen, den blöta näsdukshögen. Vad finner jag däri? Lilla Blås huvud! Hans huvud ligger där, hans stora ögon tittar bedjande på mig. Han har gjort allt han kan, han överlever som en liten spillra i fukten, i resterna av sin källa. Plötsligt ser jag det med all tydlighet, jag vet vad jag måste göra.

Jag håller Lilla Blås huvud i min hand, springer det fortaste jag kan, tillbaka. Tillbaka till havet, tillbaka till källan. Jag kommer fram, hoppar i, låter mig översköljas, låter Lilla Blå hämta sig. En ny kropp växer omedelbart ut från huvudets undersida, mer genomskinlig, mer blåskimrande än någonsin.

Lilla Blå ler mot mig, ett allvarligt men lättat leende. Det var nära, säger han. Det var nära att jag tvingades lämna dig. Men du förstod i tid, till sist förstod du.

Jag ler tillbaka. Ja, Lilla Blå. Nu förstår jag. Nu vet jag. Min plats är inte den säkra platsen. Min uppgift finns inte på trygga land. Mitt liv måste levas i de djupa vattnen, det är där jag kan hjälpa andra, det är där jag kan vara motorn, visa vägen, utmana men också inspirera. Och jag vet nu Lilla Blå, att när jag är där, i det djupaste vattnet, i själva källan, är du alltid med mig. Du överger mig aldrig. Där, i källan, är du starkast, och därmed också jag. Där är vi ett Lilla Blå.

Tack.

PS. Mauds fantastiska, livfulla konst hittar du här på Mauds art på facebook.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *