Mig lurar ni inte

Mig lurar ni inteStöveltramp i min farstu. tidigare höll de sig på gator och torg, stövlarna. Nu står de där och trampar utanför min dörr, tränger sig på, vill in. Med stövlarna täckta av mjuka galoscher dämpas dånet mot asfalten, men jag hör takten och jag ser de smutsiga fötterna innanför skornas hårda läder. Mig lurar ni inte.

Uniformer har de inte än, stövlarna. Men jag ser det unisona, det homogena, det enkelriktade. Skjorta och slips, kavajer och välkammat hår, det hjälper inte. Allt jag ser är de kalla ögonen och de hånfulla leendena. Mig lurar ni inte.

Stövlarna kan många fina ord, en svada utan slut. Samtalsrummet styr de, ser till att inget annat samtal förs. De säger sig se helheten, ha bilden klar. Men det enda jag hör är detta enda, problemet med stort P. Som om världen hade Ett enda problem att lösa. De är bra på att sopa, stövlarna, sopa de verkliga problemen under mattan. Mig lurar ni inte.

Ett enda problem ser de, stövlarna, och en enda lösning står till buds. Så enkelt, så smidigt. Med sin begränsade och låghalta världsbild är de bra på att sparka och trampa på i ullstrumporna, ge sken av att takten bestämmer vägen. Men jag ser en helt annan horisont, jag ser att deras väg leder raka vägen ner i fördärvet. Stövlar som inte ser längre än skospetsen kan inte bestämma vägen, även om de går i takt. Mig lurar ni inte.

Stövlarna talar om enhet, de talar om Vi, om Oss. Det låter vackert, enkelt, rent på något sätt… Men jag lyssnar inte på orden, jag lyssnar på innebörden, på tanken bakom. Jag tänker. Så förlåt mig min förmåga att tänka, förlåt mig min ryggrad. Om inte Vi inkluderar alla, då vill inte jag vara med. Om det är skillnad på folk och folk, då vill jag inte vara med. Om människor värderas olika vill jag inte vara med. Om människor värderas i pengar vill jag inte vara med. Stövlar, gå ni, men inte med mina fötter. Mig lurar ni inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *