Mamma…

Du och jag, mamma

Idag är det tio år sedan du lämnade jordelivet, mamma. Tio år sedan, natten mellan den 19:e och 20:e juni, natten till midsommarafton. Det var då du släppte taget om smärtan, släppte taget om livet, släppte taget om oss som var kvar. Jag minns din sorg över att inte få följa din snart tonårige dottersons triumfer i världen, att inte få se din dotterdotter växa upp, att där och då inte kunna vara med på hennes antågande treårskalas.

Men mamma jag vet, att när hon ikväll står på friidrottsarenan med sitt spjut i handen då är det du som håller de byiga vindarna borta. Jag vet att det är du som låter solen glimma i spjutets spets, jag vet att du ser dess perfekta båge och hjälper det att flyga precis sådär lagom högt och extra långt. Jag vet att du är där och gläds med henne och med mig, att du lägger din hand på hennes kind såsom du lade handen på min.

Det må så vara att vi inte kan se dig mamma, men jag vet att du är där. Jag känner dig.

En reaktion på “Mamma…

  1. Britt-Marie

    Så fint skrivet om din mamma! Min pappa gick bort dagen innan för 10 år sedan (18 juni) och därför känner jag extra med dig. Saknar honom också oerhört mycket. Han var klippan och den som höll ihop familjen.
    Kram från mig till dig!

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *