Magiska tillfällen

Du vet väl om att livet är fullt av mysterier, magi och små mirakler? Det räcker ju egentligen att titta på snödropparna som växer rakt upp ur snön för att få det bekräftat men ibland…ja ibland är det fint att få det skrivet rakt på den egna näsan!

Sedan jag skrev senast här på bloggen har jag jobbat på med min Bok, den tar sig kan man säga. För ett par veckor sedan packade jag ner ett råmanus och åkte med det i bagaget hem till Danmark och Skagen för att läsa, begrunda, redigera och bearbeta. Skagen är ju, som du kanske vet, mitt hjärtas hem. Platsen som ger mig så mycket, som förankrar mig och lyfter mig. Aldrig jobbar jag så nära mig själv och mitt hjärta som just där, så självklart var jag tvungen att ta med mig Boken hem.

Nå, tillbaka till magin. I Skagen händer det att man hittar speciella stenar, stenar med hål i, hulesten. Man kan säga att Skagen är lite känt för de där stenarna, ofta trär man dem på tråd i diverse material, gör skulpturer av dem. Om man hittar dem. Alla de gånger jag varit där har jag aldrig funnit en endaste en. Bara hjärtestenar, hundratals med hjärtestenar som jag bara älskar. Men jag skulle ju bra gärna vilja hitta en sån där hulesten också… Jag har funnit några med pyttesmå hål i, eller nästanhål, men jag ville ju ha en riktig en, med tydligt och stort hål. Nu vet jag att man inte kan leta sig till sånt här, lika lite som man kan leta sig till hjärtestenar, de kommer till en när man är redo, när man är mottaglig eller ”förtjänar” dem. Skagen har hållt sina hulestenar ifrån mig och jag har grunnat lite på varför. Varje gång jag åkt hem därifrån så har jag halvt omedvetet tänkt att jaja, nästa gång så…

Den här gången var jag i Skagen en vecka. Varje dag gick jag på mina stränder, ofta flera gånger per dag. Jag skulle kunna ha fyllt fickorna varje gång med hjärtestenar, men ingen hulesten. Jag försökte att inte leta… Så är det dags att åka hem. Jag far runt och uträttar lite ärenden in i det sista, lämnar nyckeln, köper skagenöl till maken, tar en fika vid Den grå fyren mm. Sedan blir det dags att lämna, jag tycker det är lika jobbigt varje gång. Så jag har en tradition. Jag åker till en för mig speciell plats, går ner på stranden och bara står där några minuter. Andas, med blicken vid horisonten, tar farväl. Sedan plockar jag upp en lagom stor sten som får följa med mig hem, att ha i fickan, till nästa gång.

Nu stod jag där på stranden med klump i halsen som så många gånger förr. Först tänkte jag tankar som…undrar om när jag kommer tillbaka, OM jag kommer tillbaka? Sedan slog jag bryskt undan dessa tankar, att inte få komma tillbaka vore otänkbart. Istället kom en annan tanke, eller snarare en önskan, som jag burit sedan jag kom till Skagen första gången…jag vill vara här mer, kanske oftare men framförallt i längre perioder. Som sagt, önskan har funnits där men jag har sett det som svårt, för att inte säga omöjligt, med tanke på familj, pengar och diverse andra livssituationer. Den här gången var min önskan ännu djupare, den sög tar, for runt och lade sig inte till ro förrän…jag fattade beslutet. Inte förrän det landade i mig, som en nödvändighet, som ett faktum, inte förrän jag uttalade orden och menade dem med varje cell i min kropp…jag SKA vara här längre perioder, lättade det. Och vilken lättnad! Jag kan inte förklara det, ingenting hade egentligen förändrats, ändå hade allt förändrats.

Känslan av ledsamhet över att lämna övergick som i ett slag i ren och skär lycka. Jag kunde åka hem, med lätt hjärta. Nu började jag få lite bråttom till färjan i Fredrikshamn, men visst ja, jag skulle ju ha med mig en sten också… Jag tar första bästa, den som ligger rakt nedanför mina fötter, tänker jag, och tittar ner… och får den. Min hulesten, min alldeles egna hulesten. Med tårar rinnande nerför kinderna blev jag välsignad, av Skagen. Jag kände mig värdig och mitt beslut omedelbart bekräftat. Vi är i sanning ett, Skagen och jag.

2 reaktion på “Magiska tillfällen

  1. Maria

    Så vackert! Det var garanterat för att du bestämde dig och var redo. Därför kom din älskade hulesten till dig. Det är ett så tydligt tecken att ditt beslut att vara där längre stunder var rätt.

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *