Lyckliga jag!

Mitt Skagen igår, 10 september. Är det inte vackert så säg!

Nu är jag sådär genomlycklig igen! I varenda cell, i varenda fiber av min kropp strömmar en livsglädje jag har svårt att sätta ord på. Jag bara ÄR, hela jag, med en pulserande och samtidigt lugn livsenergi från topp till tå. Harmoni, total harmoni. Jo, jag är hemma, igen. I mitt Skagen. Förstås.

Så många gånger jag försökt analysera vad denna energi består av, var den kommer ifrån, lyckan, lugnet, glädjen och harmonin. Självklart kommer den inifrån, men jag vet också att jag behöver den här platsen. Den är min kanal, min bro in till mig, till källan, hem.

Först när jag kom hit förstod jag hur ”hemma” känns, alltså riktigt hemma. Visst är jag hemma i mina andra fysiska hem också, med min familj, mina vänner, mina kollegor och… men det är något med den här platsen, precis här, och nu, som gör att jag är hemma i mig. Som om hundra procent jag tillåts fylla varje del av den fysiska materia som huserar min själ. Visst skulle det vara underbart att kunna känna så jämt, och kanske är det möjligt, men jag är hur som helst inte där. Jag är här, precis nu. Och jag njuter av upplevelsen ut i varje nervände.

Att vara ensam, totalt ensam, och samtidigt känna sig till brädden fylld och i kontakt med allt, det är en sällsam upplevelse. Som att vara i djupaste meditation utan att vara i meditation. Att känna livsenergin så tydligt och samtidigt kunna använda den konkret, för att förflytta kroppen, forma orden och skriva med tangenterna. Jo, jag är lycklig, obeskrivligt lycklig.

Nu tror du kanske att jag är här på semester och bara loppar mig om dagarna, men så är inte fallet. Jag arbetar, kanske hårdare och mer disciplinerat än jag någonsin gör annars. Med vad? Jag skriver. En bok. Om den blir klar någon gång, om den blir läsvärd, det är skrivet i stjärnorna. Men vad gör det, resultatet känns inte så avgörande när glädjen i nuet är så genomgripande.

Jag önskar att också du någon gång, någonstans, hittar detta ditt hem, hemmet i dig själv. Hemmet där du är ensam men också allt, där ditt inre är en del av det yttre, där gränsen mellan kropp och själ är så tunn att du faktiskt tvivlar på att den finns…

PS. Om du har Instagram, följ mig gärna på ”mittskagen” för fler foton från denna underbara plats.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *