Livspussel

LivspusselDet finns vissa ord som jag inte förstår. Ord som jag inte känner någon anknytning till eller rent av ogillar. Livspusslet är ett sådant ord. Är det inte något med själva ordet Livspussel som leder tankarna helt fel? Som leder tankarna till något snyggt, välordnat och fyrkantigt?

Vi ska få ihop livspusslet, sägs det. Som om det fanns en given lösning. Om jag bara letar, vänder och vrider tillräckligt noga så ska det gå att få ihop bitarna i ett snyggt mönster. Bitarna bara finns där, någon har gett mig dem och det är min uppgift att få ihop dem. Inom den fyrkantiga ramen. De hänger samman på något magiskt sätt och det finns alltså en lösning, ett facit, jag har bara inte hittat det. Än.

Så jag vrider och vänder på bitarna, men hur jag än försöker så är pusslet större än ramen. Vissa bitar vill inte alls låta sig sammanfogas, andra sticker ut lite här och var. Och något tydligt mönster lyckas jag inte heller se. Hopplöst. Värre än ett 3000-bitars med bara skog i olika gröna nyanser.

Vad händer om vi istället bestämmer oss för att se livet som något annat än ett pussel? Något dynamiskt, utan färdiga bitar, utan ramar. Livet som en tavla vars motiv skapas i stunden, varje dag, varje minut. Ett motiv som vi själva väljer. Med färger i obegränsat antal nyanser. En tavelduk som är oändligt stor, fri i formen och med lika mycket djup som bredd.

Skulle det inte vara trevligare att se det så? Händer det inte något med våra hjärnor om vi tar bort bilden av pusslet? Om vi slutar leta efter den färdiga lösningen, tänker bort den fyrkantiga ramens mentala begränsning? Väljer att se mysteriet, de oändliga möjligheterna, de unika variationerna? Livet är inget pussel som ska gå ihop. Livet är min fria skapelse.

Orden är viktiga. Orden skapar och formar våra tankar. Tankar som formar vår uppfattning om världen, tankar som vi reagerar på med känslor. Tankar som en form av energi. Det är klokt att välja sina ord med omsorg. Orden formar oss i takt med att vi formar dem.

Livspussel är inget ord jag vill använda. Livspussel är för mig ett begränsande ord. Jag söker det obegränsade, det formlösa, fria. Mitt liv ska inte ”gå ihop”, det finns inga färdiga bitar, ingen ram, inget motiv.

En dag, en dag som ligger långt bort än, ska jag titta bakåt och betrakta tavlan jag målade. Jag hoppas att den sticker ut åt alla håll, att jag använde hela färgskalan och förstod den fria dynamikens potential. Då som först kanske jag ser mönstret. Då som först kanske, kanske, allting går ihop. Men först då. Här och nu är allt fritt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *