Liten reflektion om resan, själen och kroppen

Själen väntarDet har blivit mycket resande för mig denna höst, både i arbetet och privat. Nu är jag återigen på väg, denna gång till Spanien för att hålla kurs ett par veckor.

Egentligen tycker jag inte om att resa. Missförstå mig inte, jag uppskattar absolut att komma till värmen, uppleva nya saker, träffa nya människor, möta nya kulturer och så vidare. Men jag tycker inte om själva resan. Inte bara för att det är jobbigt att släpa på väskor, lasta, vänta, checka in och checka ut, utan för att min egen ställtid är så lång. Det tar tid för mig att ”landa” när jag flyttar på mig. Jag har funderat på det där, vad det är som tar sådan tid.

Det sägs att man behöver vänta in sin själ när man landat, att det är själen som inte hinner med vid själva resan och förflyttningen. Men jag vet inte jag… Jag tror faktiskt att det är tvärtom. Jag tror att det är kroppen som är långsam. Tanken är oerhört snabb, den kan förflytta sig i ett tvärkast. Men faktum är att redan innan tanken snappat upp det kan min själ ha förflyttat sig till en annan plats, till en annan människa. Jag tror att det är kroppen som behöver ställtiden.

Om jag förflyttar mig för egen maskin, det vill säga om jag går, då hinner kroppen med. När jag går är kroppen och tiden synkade, synkade i den dimension som de båda tillhör. När jag kör bil eller åker tåg går det lite fortare och min kropp hänger inte riktigt med, en liten ställtid behövs. Men så sätter jag min kropp i ett flygplan och plötsligt hänger inte kroppen med alls. Kroppens celler förstår inte, hastigheten på förflyttningen stämmer inte överens med ”kroppens tid”. I tanken är jag framme sedan länge. Själen, ja den är ju överallt och ingenstans på en och samma gång. Det är min kropp som är långsam, inte min själ. På samma sätt som kroppen inte alltid klarar av att ställa om mellan sommar- och vintertid, värme och kyla, på samma sätt klarar den inte av alltför snabba förflyttningar.

Så tänker jag. Så känner jag. Min kropp, jag måste respektera dess behov, förstå dess bundenhet av tiden och rummet. Min själ, inte behöver jag vänta in min själ inte, det är den som väntar på mig.

One thought on “Liten reflektion om resan, själen och kroppen

  1. Bra tankemat!
    I min tågluffande ungdom tyckte jag att kropp, själ och ande höll ganska bra ihop.
    Kanske var det också ungdomen som gjorde att ställtiden var kort, var jag än steg av tåget och vid vilken tid på dygnet som helst. Kort chartersemester per flyg var inte att tänka på. Numera är en veckas semester på en plats där man dimper ner med ett flygplan, nästan meningslös – inget hinner ikapp. Kanske är det som du säger. Det ska jag fundera på när jag nu går med hunden till dagis längs den bekantaste av stigar och suger i mig vardagsork ur den doftande marken, precis som hunden men med lite mera distans till själva källan till doften.
    Lycka till med kursen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *