Lika värde

Lika värdeJag ser den överallt nu, kompromissen. Kompromissen med det som aldrig får kompromissas med. Jag ser hur den växer, kompromissen med människovärdet. De flesta skriver under på det, att alla människor är lika mycket värda, att ett människoliv är ett människoliv. I teorin. I teorin skriver vi under. Men jag ser den nu, ser hur den växer, hur kompromissen med människovärdet tar över, när rädslan tillåts dominera.

Kompromissen blir allt större, allt mer ”sanning”, i takt med att vi tillåter oss själva att släppa fram alla skuggor vi bär. Vi ser inte att det är det vi gör, att vi tillåter skuggorna att ta över. Vi känner oss istället befriade. Befriade eftersom vi erkänner de skuggor vi alla har. Befriade eftersom lösningen är så enkel, bara att släppa taget, bara att kapitulera för det mörka.

Jag ser en presidentkandidat släppa lös varenda demon har han inom sig, och hyllas för det. Hyllas för sin oräddhet, för sin kompromisslöshet. Trots att Rädd är hans förnamn och Kompromissen med själva livet hans efternamn. Jag ser en diktator starta ”utrensningar” av oanade mått efter en statskupp i det land han är vald att leda, rättfärdigat av ingen annan än honom själv.

Jag ser delningar i mitt facebookflöde, delningar av artiklar om allehanda brott begångna av den ena eller andra, jag ser utpekandet av grupper och krav på åtgärder av samma grupper. Jag ser kommentarer till artiklarna, kommentarer som lyder ”vi kan inte vänta längre”, ”vi måste ut och slåss”, ”vi måste börja dra alla över en kam”, ”dessa så kallade människor”, ”de är INGA människor”. Vi. Dem. Grupper. Inte individer. Jag läser, jag ser och mitt hjärta gråter.

Allt detta hat. Alla dessa skuggor som tillåts härja fritt, som bejakas, som ses som ”sanningar. Förkroppsligat hat som ser sig själva som motpoler på skalan, som fiender i sak i varsin ende. Jag ser dem på samma sida. Fokuset må vara olika men hat är hat, vem det än riktar sig mot. Hat är hat, samma hat, samma låga energier, samma frånvaro och förakt för livet.

Jag ser historien upprepa sig. Jag ser splittringen öka. Jag ser rädslan ta över och människolivet förlora i värde. Vi kan göra annorlunda, men vi gör det inte. Vi separerar oss, pekar finger, utser grupper och ser inte individer. Vi menar att vissa är bättre än andra, vissa sämre. Vissa förtjänar att leva, andra gör det inte. Vem som tillhör vilken grupp avgörs av Rädslan. Rädslan fäller domen och vi kompromissar med människovärdet, med livet.

Vi förstår inte att vi kapar delar av vår egen kropp, att vi hugger och slår på det som är VI. Vi förstår inte, ser inte, att vi alla är ett. Att vi alla är sprungna ur samma källa, kärleken. Det är inte ondska vi ser, det är frånvaro av kärlek. Liksom kärleken är universell, får också frånvaron av kärleken samma konsekvenser världen över.

Jag önskar så att vi förstod. Jag önskar så att vi kunde se med öppna ögon. Att vi förstod att vi är samma. Att alla känslor ryms i alla kroppar, att allt bara handlar om vad vi väljer. Att vi är samma, har samma möjligheter att välja kärlek framför hat. Jag önskar så att vi insåg att mörker inte kan skingras med mörker, att hat inte kan mötas med hat.  Från kärleken är vi komna, till kärleken förs vi åter. Kan vi inte bara låta den ta plats och styra oss även i livet?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *