Leva sitt liv i fred…

Låt oss vara ifredVisst är det väl ändå det alla människor drömmer om, att få leva sitt liv i fred? I dubbel bemärkelse. Låt mig slippa krig och låt mig leva som jag vill, vara i fred. Tänk att det ska vara så svårt att få till det.

Vad är det för dunkla krafter som driver oss som kollektiv till något som varje individ egentligen, innerst inne, vill undvika? Krockar våra intressen verkligen så mycket att vi måste kriga om dem, när vi alla egentligen bara vill leva? Är det verkligen bara pengar som styr, olja, energi, fördelning av resurser? Jag tror inte det.

Det finns något som får människor att agera mot sitt inre, mot allt det goda man egentligen håller för sant. Det finns något som gör att man känner en uppgivenhet i det kollektiva systemet och offrar sin individuella själsfrid. Vissa kallar det ondska, jag kallar det frånvaro av kärlek.

Ingen människa vill i grunden göra ont. Ingen människa är född ond. Ingen människa vill i sin essens göra en annan människa illa. Ändå gör vi det. Kollektivt. I krig. På arbetsplatser. På skolgårdar. Vi gör det för att vi är rädda. Och där rädslan får övertaget finns inget utrymme för den kärlek som är vårt sanna jag.

Vi måste sluta fred. Sluta fred med oss själva, med rädslan och obehaget. Vi måste våga sluta vara rädda, våga bryta den imaginära separation som vi kollektivt byggt upp. Det finns inget vi och de, det finns inget du och jag. Det finns bara ett enda stort vi. Och det du gör mot någon annan gör du också mot dig själv. Det du gör mot dig själv gör du också mot alla andra, mot oss, som kollektiv.

Snälla du, gör dig och mig, oss och världen en tjänst – slut fred med dig själv. Nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *