Låt mig presentera…

ElviraJag är i Skagen och skriver sedan några dagar tillbaka. Detta är min riktiga lyxvecka! En hel vecka, bara jag, helt ensam, på en plats jag kallar mitt hem. Och jag får göra det bästa jag vet, skriva. Det är sann lyx.

Men helt ensam är jag ändå inte. Jag tänkte att jag kanske skulle presentera er för henne, eller ja, hon kräver det faktiskt, hon som håller mig sällskap här borta. Ängeln, ja ni ser henne på bilden. Elvira heter hon. Jag vet, det är ett konstigt namn på en ängel. Jag försökte säga det till henne ganska tidigt i vår bekantskap. Säga att Elvira inte kändes så… änglalikt. Då fnös hon bara. Undrade om jag tyckte att Michael och Gabriel var mer änglalika, de är ju ändå ÄRKEänglar, påpekade hon. Vi har inte diskuterat namnfrågan mer sedan dess.

Men vi diskuterar en hel del annat. Världsfreden är ett kärt ämne, avsaknaden av kärlek i världen ett annat. I de frågorna är vi helt överens. Samma sak gäller miljön, i det fallet är vi lika bekymrade. Stranden här i Skagen är underbart vacker, men man ser också människans avtryck. All plast och annat skräp som blåst i land men också lämnats kvar av samvetslösa strandbadare är ett sorgligt kapitel. Vi är lika upprörda över det, Elvira och jag.

Annars är hon faktiskt ett gott sällskap, Elvira. Lite pratsam kanske, men hon har en schysst humor. Kommer gärna med små muntra tillrop när hon tycker att jag ser ut att behöva det. Ibland gör hon det ändå. Fast jag inte behöver det. Det är ganska störigt faktiskt.  Men hon tänker gärna, klurar på problem som jag stöter på bakom tangenterna. Hon har löst upp en och annan knut faktiskt, det tackar jag henne för. Men man får passa sig för att ge henne för mycket beröm, hon blir lätt lite för stursk har jag märkt, tror nästan att det är hon som skriver. Börjar diktera. Någon måtta får det ju faktiskt vara.

Men på det stora hela kommer vi bra överens. Vår bekantskap är ju inte så gammal. Det var faktiskt hon som flyttade in, bara så där. Visserligen satt hon på en hylla i en affär, men hennes ”Köp mig! Nu!” var inte förhandlingsbart. Hon är sån Elvira. Bestämd, vet vad hon vill, och van att få sin vilja igenom. Jag trodde faktiskt att änglar var lite mer återhållsamma, lite mer ödmjuka. Elvira har fått mig att förstå ett och annat. Hon har också berättat en hel del om vad som försegår däruppe, bakom den pärlbeströdda porten. Du skulle bara veta! Fast å andra sidan, man vet aldrig med Elvira, vad som är sant och vad som är rena påhitt. Jag litar inte helt hundra på henne, det ska erkännas.

Nu smågnatar hon på mig, säger att jag ska sluta snacka så mycket skit om henne. Jag fattar inte hur hon kan läsa det jag skriver där borta på sin kant! Men det är väl sådant som änglar kan, tänker jag, se saker från flera håll, utanför rumsdimensionen. Daaa, säger hon nu och himlar med ögonen.

Nåja, nu har jag presenterat er för varandra. Bara så ni inte tror att jag är helt ensam här borta i Skagen. Det är jag INTE. Jag har fullt upp, om man säger så…

Elvira har nu fått sin tid i rampljuset, i mediarymden, jag hoppas att det gör henne nöjd. En stund i alla fall. Jag återkommer snart med lite mer ”normala” reflektioner från min sida. Jo, du är också normal Elvira, det var inte SÅ jag menade. Tyst med dig nu. Som jag sade, jag återkommer. Snart.

3 thoughts on “Låt mig presentera…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *