Långfredagsfundering

KorsMånga gånger har jag hört mina föräldrar och äldre släktingar berätta om den långa, tunga Långfredagen. Dagen då man skulle tala tyst, inte fick leka, allvaret präglade dagen. Jag funderar på det där, undrar lite, ser på hur vi gör idag.

Numera är hela påsken en enda lång högtid, dagarna går i varandra. Allt firas hela tiden, mat och godis i överflöd, affärerna är öppna för den som måste fylla på, semesterkänsla. Inga trista miner någonstans. Visst låter det bra, men är det verkligen det?

Jag funderar på om den gamla, tråkiga, allvarssamma långfredagstraditionen hade ett vällovligt syfte och också en god effekt, går vi kanske miste om något idag? Kan det vara så att vi med dagens leverne och obundna traditioner går miste om kontrasterna? Kontrasterna som gör att vi ser klarare, känner mer, längtar starkare. Sorg och glädje, synd och förlåtelse, lidande och befrielse. Finns det en risk att vi berövas den sanna glädjen när vi inte tillåts (eller tvingas) se sorgen, ledsamheten, tråkigheten? Behöver vi kontraster?

Bara en tanke denna Långfredag. Dela gärna dina tankar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *