Landar hemma

Så svårt det kan vara att landa. Eller rättare sagt, vilken tid det kan ta. Tid för kroppen att förstå att ljuset inte är detsamma. Att värmen är frånvarande. Att tjocka och långa kläder är ett måste, liksom skor och strumpor. Det är som att kroppen fortfarande går barfota på stranden, fötterna översköljda av saltiga vågor, solen i ansiktet, ljumma vindar runt axlarna.

Nu har jag varit hemma en vecka, det hjälper inte riktigt. Kroppen vill fortfarande dra mig tillbaka, det fysiska minnet är ännu påtagligt. Själen har landat, den är här och nu, som alltid, men kroppen, den sega rackarn, har svårt med omställningen. Jag får ge den tid, den tid den behöver. Viljan att prestera, producera, får backa undan ännu ett tag. Som att väcka någon varsamt, ömt. Var snäll, viskar kroppen, en liten stund till, bara en liten stund till.

Jag lyssnar, jag respekterar. Såsom jag lyssnar på alla delar av mig, respekterar hela mig. Det får ta sin lilla tid, tid är ju allt vi har.

2 thoughts on “Landar hemma

    • Tack Britt-Marie! ❤ Visst är det väl segt ibland, tålamodsprövande rent av. Men vi får ta det lilla lugna, låta den långsamma materian komma ikapp. 😉 Ha det fint och sköt om dig! ❤

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *