Kroppen njuter, själen jublar

NjutningÄr kroppen en begränsning för själen? Den frågan har legat och skvalpat i mig den senaste veckan.  Jag är fortfarande kvar i Spanien, åker hem i övermorgon. Om det är något som hamnar i fokus när jag är här, så är det Njutning. Värmen, solen, himmel och hav i olika blå nyanser, mat, dryck och trevliga människor – kroppen jublar.

I många andliga traditioner har kroppen setts som en begränsning för själen. Vi fastnar i vårt ego, får inte tag i vår själ. Många andliga övningar går därför ut på att antingen belasta kroppen över plågeriets gräns eller åsidosätta den, kanske lämna den helt och hållet för en stund. Jag undrar om det verkligen måste vara så? Måste allting vara en kamp, en dragkamp där någon måste vinna? Själen vinner över kroppen genom kamp.

Jag känner mig aldrig så uppfylld, så nära mig själv och andra människor som när jag gör precis tvärtom. När jag bejakar min kropp, låter den njuta så mycket som bara går, då upplever jag att jag är närmare min själ, inte längre ifrån. När kroppen lider vid konstiga, statiska rörelser och ställningar – då vaknar min hjärna och vill korrigera, jag fokuserar på min kropp. Om jag istället släpper kroppen fri, låter den njuta på det sätt jag tror den är ämnad för då släpper egot sitt tag och jag kommer närmare mig, och dig.

Min själ har en tillfällig boning i min kropp, men blir den begränsad för det? Vi människor bor i hus, gör huset att vi krymper som människor? Jag tänker att om vi vantrivs i huset, är missnöjda med det, klandrar det eller jämför det med andra hus – ja då kanske det blir en begränsning. Vi fastnar i det hus vi vantrivs med, vill byta ut det, lämna det. Till slut fokuserar vi bara på själva huset och tappar bort det viktigaste, livet i huset. Visst kan en lösning vara att lämna huset, antingen tillfälligt eller permanent och försöka återskapa livet någon annanstans. Men finns det inte en uppenbar risk att vi återigen hittar fel att fokusera på även i det nya huset eller i det gamla som vi kommer tillbaka till? Väggar ska rivas, nya byggas upp, taken ska målas och golven slipas – alltid är det nåt.

Vad händer om vi istället bestämmer oss för att se på huset med varma ögon, ge det vår största omsorg? Bestämmer oss för att fylla huset med så mycket liv som möjligt? Om vi fyller huset med matdoft, öppnar fönster och dörrar och släpper in lite frisk luft, släpper in sol och människor och fyller det med skratt – växer inte både hus och människa då? Växer inte både kropp och själ?

3 thoughts on “Kroppen njuter, själen jublar

  1. Åh! Vackert!
    Jag vill inte förstöra med för snabb kommentar – behöver suga på karamellen lite till, och reflektera

  2. Underbart Therese 🙂
    Vad är väl mysigare än en trappa som knarrar och gör sig påmind, eller golvplankor som gör samma sak, till slut lär du dig vilka plankor eller trappsteg du ska undvika för att minska på knarret. Eller vilka delar av ditt älskade hus som du behöver smörja och vårda lite extra. Ju mer du bor i ditt hus desto mer bor du in dig. Ådringar och skavanker som signalerar charm och förmedlar klokskap och visdom.Vad gör väl en kran som droppar, det blir en trygg rytm i ditt liv 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *