Konsten att ta emot

Konsten att ta emotMånga är de människor som vill ha. Som längtar efter gåvorna, som längtar efter det som de saknar. Särskilt den största gåvan, en annan människas kärlek. Det uttrycks inte alltid i klartext, ibland hörs det omvända. ”Låt mig träffa någon att älska, någon jag kan ge min kärlek. Jag mår inte bra utan att ha någon speciell att ge den till, jag känner mig ensam, tom.” Man säger att man vill ge, fast man egentligen ber om att få. Någon ska komma och göra mig hel. Kärleken blir på något sätt villkorad, ett omvänt villkor. Man lägger kärleken i någon annans händer, man vill ge för att få tillbaka, man vill få för att kunna ge. Villkorad kärlek.

Vissa säger sig vilja ha kärleken men anser sig inte vara värd den. ”Jag hoppas att någon kan älska mig trots att jag är som jag är.” Trots, inte tack vare. Jag öppnar inte min inre dörr där min kärlek bor, kärleken till mig och alla andra, men jag hoppas att någon annan ska lyckas öppna den. Också detta ett villkor.

Kärleken ställer inga villkor. Kärleken finns redan, den ÄR och behöver ingenting. Kärleken har ingen början och inget slut, den ger utan krav på att få. Kärleken finns i överflöd och kan ges till alla, delas med alla. Den som känner kärleken älskar också sig själv. Kärleken börjar med kärleken till sig själv. Något annat är inte möjligt. Du kan inte ge av något du inte erkänner att du har och är. Du kan inte få något du inte kan ta emot.

Din själs dörr går inte bara åt ett håll, själen är utrustad med svängdörr. Din själ, kärleken, du, saknar gräns. Kärleken flödar fritt in och ut genom dörren men du måste låta den göra det. Den som inte ser sin egen storslagenhet, den som inte känner den egna kärleken, kan inte ge till någon annan och inte heller ta emot. Dörren är stängd och går inte heller åt andra hållet. Det är du som måste öppna den, det är du som har nyckeln. Det är du, ingen annan, som har nyckeln. All kärlek börjar med att du tar emot din egen kärlek, omfamnar den kärlek som är du. Öppnar din egen dörr. Du är värd att älska, du ÄR kärleken personifierad. Du och din kärlek till dig själv öppnar flödet, låter svängdörren pendla fritt.

Den vackraste gåvan du kan ge, är dig själv. Den finaste gåvan du kan ta emot är dig själv och sedan någon annans själv. Men kärleken tränger sig aldrig på. Den bänder inte upp dörrar. Kärleken strävar efter förening. Kärleken är en växelverkan som börjar med dig.

Har du svårt att ta emot? Ta emot även gåvor av det lilla slaget? Ta emot en komplimang, en present, en hjälpande hand. Då frågar jag dig: varför tror du inte att du är värd gåvorna?

Vill du få del av en annan människas kärlek? Ta då emot din egen kärlek först.

2 thoughts on “Konsten att ta emot

  1. Det här inlägget var visst jobbigare än vanligt för mig att ta in. Läst det flera gånger under dagen vid olika tillfällen och nu först gick det in. Måste komma ihåg att alltid börja med mig själv.
    Tack.

    • Då hoppas jag att insikten var värdefull för dig. Ibland är det just det svårsmälta som visar sig få den största betydelsen. ❤

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *