Klander

Klander varelse i lärandeDet blir fel ibland, så är det. Vi vill väl, tror oss göra rätt, men så blir det fel. Vi skäms, vi går i försvar, vi klandrar, oss själva eller andra.

Självklart ska vi ta ansvar för våra misstag, våra fel. Att känna skam och skuld har en poäng, vi gör allt som står i vår makt för att inte göra om det, för att slippa känna den hemska känslan igen. Konsten är att släppa. Konsten är att lära och gå vidare.

Det är inte alltid så lätt. Ofta fortsätter minnet att skava, förstärkt av den obehagliga känslan. Vi ältar, om jag bara hade, om jag bara kunde, om om… En stor del av vår hjärnkapacitet går åt till att försöka räkna fram vad vi kunde ha gjort annorlunda, och i ältandet förstärker vi minnet, återupplever känslan. Om och om igen, utan att för den skull komma fram till minsta lilla lösning.

Hjärnan är inte så bra på dessa lösningar, det går nämligen inte att räkna fram lösningen, det är en olösbar ekvation. Hjärnan inser med sina högre intellektuella funktioner att problemet är att du INTE KUNDE göra annat, inte då. Nu kan du, men inte då. Och att backa bandet går inte. Det blir en evighetsloop där du fastnar i dina tankar, fastnar i dina minnen och känslor av det du upplevde. Att bryta ältandet kräver en annan infallsvinkel, en annan lösning.

Bara för att du gör fel, så är det inte fel på dig. Kan du omfamna den tanken? Du är inte fel. Du gjorde fel, det blev fel, men du är inte fel. Du är helt rätt. Du är en varelse i lärande. En människa i utveckling. Ditt misstag har gjort dig större, klokare. Om du omfamnar tanken, tar in den på djupet.

Konsten att släppa och gå vidare går genom konsten att inte döma, konsten att förlåta. Träna din hjärna att inte döma dig själv och andra. Överlämna åt ditt hjärta att förlåta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *