Karma, eller inte…

Karma, detta märkliga och i mina ögon så missförstådda begrepp. Dålig karma, helvete och skärseld, alla närbesläktade begrepp som vilar på en bestraffningens grund. Den som gjort ont kommer att få sitt straff, på ett eller annat sätt. Här, efter döden eller i nästa liv.

Jag har aldrig fattat det där, straffet. Det rimmar så illa med min syn på livet, meningen och syftet med alltihop. Jag tror nämligen ovillkorligen på människors godhet. Jag tror att alla människor, utan undantag, innerst inne är goda och vill väl. Men det blir fel. Ibland drabbas vi av sjukdomar, sjukdomar som vi kan diagnosticera och förklara ett osunt beteende med. Andra gånger saknas diagnos och vi kallar personen ifråga för ”ond”.

Ond…ingen människa är ond. Men många människor har förlorat kontakten med sitt hjärta, är i sitt sinnes våld, sinnesförvirrade. I detta tillstånd finns det många grader, grader av sinnesförvirring, men det säger ingenting om den grund och källa vi alla kommer ifrån.

Kärleken är allas vår källa. Kärleken är vad vi ÄR, vad vi är gjorda av, byggda av, konstruerade av. Men vi förlorar ibland kontakten, kontakten med källan och oss själva. Då gör vi dumma saker. Dumma saker mot andra och också mot oss själva.

För detta måste vi förlåta varandra. Förlåta våra tillkortakommanden, vår kontaktbrist, vår oförmåga. Förlåtelse är det enda som möjliggör utveckling, sann utveckling. Visst kan vi döma, visst kan vi straffa, men det leder sällan eller aldrig till sann mognad och utveckling. För den som tror att kärleken är det största och alltings källa, är tanken på negativ karma absurd. Att Kärleken själv skulle straffa, tanken är orimlig.

Kärleken straffar inte, hjärtat straffar inte. Det är människors sinne som straffar, dömer och klandrar. Men vi har också förmågan till sann kärlek, förmågan att förlåta. Om vi har kontakt med våra hjärtan och inte är sinnesförvirrade, vi också…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *