Källan

Trollsländan källanNär jag behöver lugn, när jag behöver hämta kraft, är naturen min bästa vän. En sten eller stubbe i skogen, en glänta i solljus, en strand, ett öppet hav – där landar jag. Igår var en sådan dag. Jag behövde tanka, samla ihop, grunda. Så jag klev ut i det gröna, tog kameran med mig och fokuserade på allt vackert i tillvaron. Inga tankar på arbete, inga måsten, ingen gårdag, ingen framtid, bara nu. Där och då.

Och där och då vid sjökanten mitt på dagen kommer de till mig, trollsländorna. I alla sina färger och storlekar cirklar de runt mig, stannar upp i luften, som om de hälsar mig välkommen. Så vackra, så olika, vissa färgstarka, andra oansenliga, men så vackra. De spröda men starka vingarna som sätter luften i rörelse och skapar ett fladdrande ljud som bryter tystnaden. Åh, jag vill fotografera dem, föreviga dem, visa dem för dig! Och jag har ju kameran med mig! Så jag tar upp kameran och vips är de alla borta. Med en suck lägger jag ner kameran och lika plötsligt är de tillbaka. Upp med kameran…borta. Sådär höll vi på, sländorna och jag. Tre-fyra gånger tog det, innan jag förstod. Förstod vad de ville säga mig.

”Du vill vara här och nu”, sa´ de. ”Var då det. Njut med oss här och nu, kliv inte åt sidan, försök inte skapa något för morgondagen eller för någon annan. Njut bara, här och nu. Det finns inget imorgon att spara inför. Det finns bara nu. Se oss, var med oss, till fullo.”

Så jag lade ner kameran och de kom. Inför mina ögon dansade de sin trolldans i vasskanten, landade på näckrosbladen, landade på min arm. Då öppnades också mina ögon för en annan varelse, skräddarna. I stora antal flöt de runt, hoppade runt, på vattnet så att den stilla vattenytan krusades av hundratals ringar. Ringar som flöt i varandra, gick upp i varandra. Och skräddarna talade också till mig. De sa´

”Liksom du känner vi motstånd. Vattenytans motstånd, spänningen, är förutsättningen för vårt liv. Utan den skulle vi inte kunna flyta, inte kunna förflytta oss. Motståndet är den vän som gör det omöjliga möjligt. Med spänningens hjälp lyfter vi, se hur vi går på vattnet! Så är det också för dig, det motstånd du känner kan få dig att lyfta, om du väljer att vara vän med det.”

Där satt jag på en solvarm sten i sjökanten med naturens visdom i min famn. Återigen blev jag påmind – lev NU, njut, bli vän med motståndet och ingenting är längre omöjligt. Jag log i kapp med solen när påminnelsen slog an just den ton som jag behövde höra och lugnet fyllde hela min kropp.

Det var då hon kom, oansenlig i sina färger men den klart största av trollsländorna. Hon fladdrade runt mig, nära, som om hon var nöjd och nu lekte med mig.

”Sådär ja”, sa´ hon. ”Nu är du tillbaka. Nu är du här, och nu. Ta mig, om du kan. Ta din kamera och lek med mig!”

Och så flög hon en bit upp i den höga tallen och satte sig att vänta på mig. Jag reste mig och följde efter, tog fram kameran. Jag kunde nästan höra henne skratta när hon flög ännu lite högre upp i tallen, nästan utom synhåll. Men där stannade hon, satt blickstilla, en lång, lång stund tills den långsamma människan under henne äntligen lyckats fånga henne på bild.

Då flög hon ner, stannade till rakt framför mina ögon. För ett kort ögonblick stod vi så, mitt emot varandra, bortom tiden, innan hon gjorde helt om och flög iväg ut över vattenspegeln. Själv gick jag tacksamt leende tillbaka uppför backen mot min parkerade bil. I sällskap av en liten, röd trollslända.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *