Jag ser dig

ser-digJag ser dig där du sitter utanför dörrarna, på marken med dina bylten, invirad i filtar för att hålla kylan borta. Ser hur du kurar ihop dig, stoppar in händerna i ärmarna på den slitna, medfarna rocken. Hela du är medfaren. Jag ser dig.

Jag ser pappmuggen framför din kropp, ser hur den blåser omkull av brist på tyngd, av brist på innehåll. Din tyngd är desto större. Jag ser dig.

Jag ser hoppet som lämnat dina ögon, ögon som stirrar uppgivet ner i marken, som inte orkar söka min blick. Du ser inte längre upp, ditt leende har slocknat, du vet att det inte ökar dina chanser. Människoben, grovklädda fötter, är allt du ser. Jag ser dig.

Jag ser självföraktet som kröker din rygg, påspätt av människors fnysningar och fördomar. Ditt misslyckande, ditt ansvar. Tycker de, tycker du. Jag ser dig.

Jag ser att det enda du vill är att få hjälp. Inte att någon ska ta din utsträckta hand, det vore för mycket begärt. Men att någon ska lägga något i den, något, hur litet som helst. Du skulle vara tacksam för den där femkronan som sitter i kundvagnens pant. Du är tagen i pant. Jag ser dig.

Jag ser hur hela ditt väsen är en provokation, hur du med din närvaro utmanar de förbipasserande, medmänniskorna. Konflikten du speglar mellan deras hjärtan och hjärnor. Deras konflikt, mänsklighetens konflikt, din otacksamma uppgift. Jag ser dig.

Jag ser dig när mörkret faller, ser din krumma gestalt huka intill väggen. Dagarna är korta så här års, nätterna desto längre. Ditt är mörkret, din är längtan. Längtan hem. Jag ser dig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *